Recension
Jackson, Alan
Good Time
(Arista/SonyBMG)

För mig vände det år 2004. Jag hade alltid tyckt att Alan Jackson trots sin målmedveta traditionalism gjorde skäligen menlös country. Värst var hans nollställda vokala utspel.

Men då kom »What I Do«, och allt som tidigare varit så trevande, så överdrivet försiktigt och defensivt föll på plats. Det nollställda vek för en mjukare expressivitet. Intrumentalt fick det försvarsinriktade en offensiv självklarhet, det återhållna förverkligade sin egen inneboende formsträvan. Det var som om Alan Jacksons traditionalism inte längre behövde smyga sig på, liksom för att be om ursäkt. Sedan kom en fin gospelskiva och så »Like Red On A Rose« som ytterligare bekräftade Alan Jacksons nya auktoritet. Jag antar dock att förändringen varit på väg en tid, att jag missat några skivor efter att mer eller mindre ha avskrivit Alan Jackson under senare delan av 1990-talet.

Och nu kommer »Good Time«, en lysande skiva, kanske Alan Jacksons allra bästa så här långt. Det är som en gammaldags dubbel-lp, drygt 70 minuters speltid vilket är unikt för en ny countryskiva. Unikt också att det håller hela vägen.

Musiken präglas av sitt traditoinalistiskt avskalade sound. Paul Franklins steel får rikligt med utrymme, inte bara som stilmarkör utan också för att föra musiken framåt. Stuart Duncans fiddle förenar det bästa från honky tonken och de akustiska traditioner där han skolats. Brent Mason hugger med sedvanlig precision och ett suveränt driv, som om hela countrykulturen står och faller med varje lick från honom.

Sångerna håller samma klass. De vittnar om en rik tradition samtidigt som de ger fina utgångspunkter för musikernas improvisationer; som vanligt i Nashville handlar det om improvisationer inom tydligt angivna ramar. Och så sången; Alan Jacksons mjukt känsloladdade baryton har aldrig låtit så bra, så självklar i sitt traditionsbärande. Och Martina McBrides gästspel i »Never Loved Before« är fint behärskat, så lojalt och obesvärat om sångerskans ställning som den samtida countrymusikens främsta torch singer.

Även texterna lyser av samma orubbliga traditionalism och förtröstan på givna mönster och värderingar: populistiska anthems som hyllningen till veckändans nöjen i titellåten, »Small Town Southern Man« som impregneras av countryns tro på det nära livet eller den nostalgiska »1976«, som hyllar det nära förflutna (som knappast var så idylliskt som det framställs; inte heller var 8-tracks fortfarande på modet vilket sången påstår). Och naturligtvis avslutas det med en populistisk hyllning till Jesus, som sannolikt skulle varit en hillbilly om han »walked the world today«; det melodiösa gitarrspelet lyfter fram en känsla som påminner oss om de folkliga idealen i Frank Capras bästa filmer.

Och allt är nyskrivet originalmaterial. Nashville är den ledande kraften i dagens countrymusik, både i sin musikaliska integritet och i låtskrivarkonsten.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify