Förra året debuterade Melissa Horn med »Långa nätter«, ett av de mest övertygande singer/songwriter-album jag hört på svenska sedan sjuttiotalet. Melissa Horn har en varm röst och ett uppriktigt utspel. Hon skriver kärlekslyrik, som höjer sig över tiden coh generationserfarenheten. Melissa Horn anknyter också till helt andra mönster än de ytligt altcountry-dekorerade sångerskor som annars sätter sin prägel på den samtida svenska singer/songwriter-scenen.

Den första skivan producerades av gamle slidehjälten Lasse Englund, den nya skivan »Säg ingenting till mig« produceras av Ola Gustafsson. En talande traditionsmarkör ges också i avtackningen av Lalla Hansson och Anders Burman, »som spred en bra stämning i studion«.

Om Melissa Horn varit trettiofem eller fyrtio år äldre, skulle hon gått rakt in i Metronome-stallet. Både hennes eftertänksamma låtskrivande, den hudlösa sången och den instrumentala inramningen skulle passat som hand i handske för Burmans estetik. Men, och det är viktigt att påpeka, Melissa Horn är bättre än de flesta av de artister som kom att definiera Metronomes sjuttiotal.

Hon är en bättre kärlekslyriker än hela sjuttiotalsscenen tillsammans, och hennes melodier blir aldrig klämkäcka och insmickrande på det där lika omisskännliga som överskattade sjuttiotalssättet.

»Säg ingenting till mig« visar en artist som ytterligare förfinat och fördjupat sitt uttryck. Som på den första skivan ger Melissa Horn sorgmodiga bilder från kärlekens irrvägar, på en gång fyllda av luttrad erfarenhet, innerlig längtan och paradoxal förtröstan. Den instrumentala inramningen har skalats av, men samtidigt ger de avklarnade stråkarrangemangen en organisk accentuering av ljudbilden.

Melissa Horn övertygar i alla avseenden. Jag tänker inte ta upp hennes ålder. Den saknar all betydelse i sammanhanget.