| |||||||
Recension
Johnson, Lou
Sweet Southern Soul
(Water)
Jag sliter mitt hår i förtvivlan över sakernas tillstånd; att »Sweet Southern Soul« tidigare i år återutgavs på CD borde ha resulterat i fetstilta rubriker, artiklar, recensioner och jublande massor.
Men icke.
Istället är det för tillfället 12 minusgrader, snö och totalt mörker då jag med frusna fingrar konstaterar att nästintill ingen verkar ha uppmärksammat Lou Johnson i vårt alldeles för kalla land.
Lennart nämner »Sweet Southern Soul« i Sonic nr 19 och Per Bjurman har listat skivan i någon söndagskrönika.
Mer blev det inte (eller så läser jag för lite recensioner).
Och det är så synd, för Lou Johnson är en utmärkt soulsångare och »Sweet Southern Soul« en fantastisk skiva som innehåller precis vad titeln utlovar.
Albumet är inspelat i Muscle Shoals 1968; ödet ville självklart att Lou Johnson till slut skulle hamna i Fame-studion, dock inte innan han upplevt den ena retsamma motgången efter den andra. Exempelvis resulterade samarbetet mellan Johnson, Burt Bacharach och Hal David förvisso i ett antal singlar, men det var Dionne Warwick och Sandie Shaw som med samma kompositioner fick listframgångarna. Men åter till »Sweet Southern Soul« som släpptes på Atlantic utan större framgång och sedan, i vad som måste ha varit sinnesförvirring, glömdes bort. Johnson inleder ju med att återuppliva B.B. Kings »Rock Me Baby« för att därefter kasta sig in i Don Covays vackra »It’s in the Wind« och förvandlar båda dessa låtar till sina egna med övertygande, säker stämma.
En så övertygande röst att man till och med glömmer bort drottning Arethas version av »Don´t Play That Song (you lied)« när Johnson når låtens klimax i en själslig explosion av minnen återupplevde genom en komposition som han egentligen inte vill höra. Nästan lika kraftfull är »People in Love« och »Gypsy Woman«, som understundom tangerar Curtis Mayfields berusande leverans av låten.
Så om man bortser från det anskrämliga omslaget är »Sweet Southern Soul« en orättvist bortglömd skiva där det mest tilltalande är att Lou Johnsons verkar mena vartenda ord han sjunger.
(Förresten: om någon vänlig själ sitter på Johnsons »With You In Mind« på vinyl och har möjlighet att kopiera den till kassett eller bränna till CD får Ni mer än gärna meddela mig om detta då jag är ytterst intresserad av ett ex.)