Recension
Holcombe, Malcolm
Not Forgotten
(Munich/Playground)

Det här handlar om en artist med mycket gott anseende som faktiskt först fick ge ut detta album på egen hand. Nu äntligen har det fått distribution och hittat till våra breddgrader. Det är bara att tacka och ta emot att en större publik får en chans att höra vilken storartad skiva detta är. Den borde kunna nå ut. » Not Forgotten « har fått rejält med uppmärksamhet i utlandet och det har jag full förståelse för. Han har delat scen med artister som Merle Haggard, Richard Thompson och Wilco men nu verkar det som att äntligen stunden är inne för Malcolm Holcombe att själv stå längst fram i strålkastarljuset.

Han gräver sig djupt ner ända till rötterna i country, folk och blues musiken. Med än starkt utvecklad stilkänsla för traditionen lyckas han med denna lilla sammansvetsade grupp musiker skapa en intimitet som är imponerande. Den akustiska gitarren står i centrum med framförallt bas, klaviatur, trummor och olika stränginstrument som stöd. Det räcker långt. En spöklik stämmning vilar över hela albumet som gör det väldigt fängslande, vilket ger en spännande lyssning. Låtarna är väl sammansatta och variationsrikedomen är stor. I några nummer är det nästan bara Malcolm själv med sin akustiska gitarr och sång, helt perfekt på ett väldigt naket och utlämnande sätt men ibland drar de upp tempot och fyller på, de trycker alldeles lagom hårt på gaspedalen, det river till lite men de går aldrig över gränsen till det stökiga utan är så där lagom återhållsamma och bara flyter med.

Historierna som han berättar är företrädes mörka men inte alltför svarta så de tynger ner materialet, hoppet finns i alla fall tack och lov oavsett det handlar om brustna relationer eller andra starka ämnen som berör honom. Med sin enormt härdade och hesa röst bär han med på en sådan enorm urkraft i sångerna att man inte kan värja sig. Det finns en nerv där som gör att det når längst in i hjärtat, han låter fullständigt övertygande och man tror på varje ord han sjunger.

Malcom Holcombe har varit med ett tag nu men han tar ett kliv framåt för varje album och har nu nått den yppersta singer/songwriter eliten. Jag tycker att man numera kan räkna upp honom i samma andetag som legendariska trubadurer som Guy Clark, John Prine och självaste Steve Young så bra är han. Det är material av högsta klass och snart är han aktuell med ett nytt album som släpps redan i början på nästa år, med distribution förstås! Det blir något att se fram emot.

/Johan Annetorp

Lyssna på Spotify