2014 års »Madman« innehöll några av Sean Rowes finaste sånger. Men albumet var också en spretig historia, som ville för mycket på för liten yta.

Fint då att uppföljaren ser en betydligt mer fokuserad artist. Här lutar sig Rowe mot soulbestänkt folk – fingertoppskänsligt formulerad och i vacker minimalism draperad.

Rowe är för all del aldrig nära att snudda vid den målande tyngden från albumdebuten, eller »Madmans« mest hudnära stunder. Språket är kompetent, men också påtagligt återhållet.

Det sångerna saknar i nyansrikedom tar de alltjämt igen i berättarglädje. Här ryms fina stycken om vilsenhet, saknad och ljusningar vid horisonten, känsligt kontrasterade av fina körer och säreget gitarrspel i god samklang med artistens utsökta baryton.