I det vilda har Sean Rowe hittat en fristad, ett inarbetat uttryck grundat i en vilja att bräcka det rigida. Det fanns där på det strålande debutalbumet , som ett underliggande hot om att bryta det i allt väsentligt kompakta och suggestiva samspelet mellan ord och ton

2014 års »Madman« innehöll några av Sean Rowes finaste sånger. Men albumet var också en spretig historia, som ville för mycket på för liten yta. Fint då att uppföljaren ser en betydligt mer fokuserad artist