Recension
Dulfer, Candy
Candy Store
(Heads Up)

I Alan Parkers överskattade film »The Commitments« finns en avslöjande, och för alla soulälskare djupt genant scen, när den äldre blåsaren tillrättavisar den yngre för en improvisation. Det är »jazz«, när man försöker uttrycka sig, men vi spelar något annat, »soul«, där det inte finns något utrymme för musiker som vill spränga gränser eller vidga mönstren. Kanske det stämmer. Maceo Parker är en urtrist saxofonist, nästan lika tråkig och förutsägbar som Clarence Clemons för att gå över till ett annat sammanhang där saxen alltför ofta exploateras för enklare effekter.

Därför är det extra tilltalande att höra den holländska altsaxofonisten Candy Dulfer. Hon har, som det heter, spelat med de flesta. En artist som Prince, för att blott ta ett exempel, inser också värdet i en saxofonist som inte vältrar sig i brötigt riffande.

Candy Dulfer är en grundligt skolad jazzsaxofonist, och hon tvekar inte att föra in de lärdomarna i soul och funk. Hon är inte den enda som gör det, men hon är en av de bästa saxofonisterna på den scenen. Därför brukar kritiker också ha svårt att kategorisera henne. David Sanborn är en återkommande referens, och en helt rimlig sådan. Där finns samma suveräna teknik, men också samma kommersiella strävan att tillfredsställa så många smaker som möjligt, att skapa något »smooth« vilken tradition man än rör sig i för tillfället. Det är naturligtvis ett anatema för alla romantiker och autenticitetshetsare.

Candy Dulfer kallar sin nya skiva för »Candy Store«. Det är en fyndig titel, som också säger en del om innehållet. Det handlar om öronfägnande musik, lite av varje i en godispåse, men också om suveränt behärskad teknik och sträng formvilja, om en strävan att skapa ett maximalt komprimerat uttryck. När Candy Dulfer flyger iväg i sin lättsamma och undersköna soloflykt skapar hon tidlös popmusik, ofta med en eller annan dissonans inlagd, för att lyfta det hela över det omedelbart givna.

Men här finns också en del inställsamma körer och hurtfunkiga imperativ. Men just när de alltför kommersiella maneren blir påfrestande krutar Candy Dulfer på. Hon börjar inom funkens givna ramar, men bryter dem med läckert flödande solon. »Wanker music« sade den ärrade pajasen i »The Commitments«. Ja, varför inte?

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify