Recension
McNeil, Legs & Gillian McCain
Please Kill Me – den ocensurerade historien om punken
(Reverb)

Översättning: Dan Andersson

Det är troligtvis den mest omtalade musikboken någonsin. Och det med rätta.

Skribenten Legs McNeil – en legend redan innan boken på grund av att han myntande begreppet »Punk« som namn på sitt fanzine – har tillsammans med poeten Gillian McCain byggt upp »Please Kill Me« på hundratals och åter hundratals intervjuer. I boken presenteras resultatet som citat staplade på varandra. Och på drygt 500 sidor vinglar dessa citat fram längs berättelsens väg. Ofta påtända, knappast nyktra försöker de tillsammans måla historien om den amerikanska punkens tillkomst, uppgång, kröning och kraschlandning.

Det är fascinerande, ibland till och med fasansfull läsning. De inblandade slänger ur sig saker som provocerar i sin bristande logik, som är dekadent i sin hållning men framförallt rymmer citaten förgrymmande omständigheter insprängda i hörnor och vrår.
Groupien Sable Star säger i ett stycke: »Jag bodde tillsammans med Johnny Thunders i New York men det höll inte. Vi hade planer på att gifta oss. Vi skulle till och med skaffa barn. Jag blev gravid men gjorde abort.«

Sedan fortsätter berättelsen som om inget har hänt. Som om en abort vore inget. Som om Sable Stars förstörda liv vore inget värt. Det kvittar hur många gånger jag har läst boken, just vid det citatet fastnar jag. Sväljer. Och mår dåligt. Sedan kan jag med behållning läsa om knarkfester och överdoser, slagsmål och blod utan att rysa. Men kanske är det så att dessa händelser är så absurda, så overkliga att de inte berör på samma sätt som Sable Stars livsöde? Kanske är det i fallet »Please Kill Me« endast i det verkliga, vid det som har eller kan hända oss själva, som vi hajar till? Detta samtidigt som de mest sinnesrubbade och ibland psykopatiska eskapader mer framstår som fiktion, som något från en serietidning.

Men bland intrigerna och maktspelet, bland drogerna och allt sex, finns också berättelsen om musikens uppror. Förvisso var det gjort innan, men punken var stilbildande på sitt eget sätt och dess efterdyningar märks än i dag. Och som förhöjande läsning är det mer kittlande att ta del av nedgången och slutligen kraschen än av början, uppgången och då punken står på toppen av det krackelerande berget. För »Please Kill Me« handlar om i slutändan om människoöden tidigare fast i periferin men som tack vare eller på grund av en snabbfotad musikgenre hamnar i centrum – oavsett om de vill eller ej.

Och det är där den riktiga historien finns.

Så när »Please Kill Me« nu fyller tio år är det inte bara en fin kulturgärning att den översätts till svenska – det är även något som vi har väntat på alltför länge.

/Mattias Bergqvist