Recension
Southern Culture On The Skids
Doublewide And Live
(Yep Roc/Playground)

Under andra premisser, och vid en annan tidpunkt, hade en ny liveplatta med Southern Culture On The Skids kanske känts som en ganska spännande tanke.
Men just nu, denna idiotkalla aprilmånad 2006, när jag sitter och huttrar omgiven av högvis med nya, intressanta skivor (Amy Millan! Troubled Hubble! Panic At The Disco! Soular! Ron Sexsmith!!!) – not so much.

Nu har jag i och för sig inget direkt tidigare förhållande till Southern Culture On The Skids. Jag har väl hört deras plattor, gillat en del grejer, inte gillat annat, men de har egentligen aldrig riktigt existerat i min musikaliska sinnevärld, trots deras i grunden ganska tilltalande blandning av surf, rockabilly, country, blues och en gnutta punk.

Vad jag hör på Doublewide And Live är främst två saker.
1: Ett partyband som jag på rätt ställe, i rätt stämning, säkert kunnat sänka några stöl och ha rätt kul till.
2: En rätt tam inspelning, inför en förvånansvärt kallsinning publik, som på inga sätt får mig att omvärdera tanken på att liveskivor i grunden är ganska meningslösa.

För oss inte redan övertygade lär inte Doublewide And Live förändra synen på SCOTS, och jag är övertygad om att inbitna fans mycket hellre ser bandet på scen än lyssnar på det här substitutet.

Alltså; det är ju inte dåligt. Rick Miller är en veritabel riffmaskin, som en leklysten Dick Dale i tuppkam, det svänger ordentligt om Mojo Box, The Wet Spot, Liquored Up och några till, och när bandet är som allra råast, som i Dirt Track Date är de faktiskt riktigt skojiga.

Men, varken Miller eller Mary Huff är speciellt profilstarka sångare, riffen känns återanvända några gånger för mycket, och trioformatet känns på Doublewide And Live ofta väldigt begränsat. Ah, jag vet inte, men jag kommer på mig själv att hellre återvända till Reverend Horton Heat-DVD:n, återupplever magin på Link Wrays Live At The Paradiso, eller skrattar åt Dick Dales galna upptåg.

Å andra sidan; det kanske bara beror på det här jävla vädret…

/Ola Karlsson