Recension
Black Keys
Delta Kream
(Easy Eye Sound/Nonesuch)

När The Rolling Stones letade sig fram till basen för sin musikaliska inspiration hamnade man i Chicagobluesens gyllene år och spelade 2016 in ”Blue And Lonesome”. När The Black Keys sökte sig till sin inspirationskälla hamnade man i North Mississippi Hills juke joints och spelade in nyligen utgivna ”Delta Kream”. North Missippippi Hills är hemmet för blues med bland andra R. L. Burnside, Junior Kimbrough och T-Model Ford.

Bluesen från norra Missippippis bergstrakter är hypnotiskt suggestiv och envetet gungande. Evigheternas blues. Något som aldrig tar slut, kan hålla på tills solen åter går upp efter en varm, svettig natt.

John Lee Hookers ”Crawling Kingsnake” inleder plattan. John Lee Hooker var inte från North Mississippi Hills. Han kommer från Coahoma County, strax västerut. Men han var å andra sidan ”the boogie king”. Annars är det Mississippi Fred McDowell som räknas som den förste bluesartisten som framförde North Mississippi Hills blues. McDowell kom från Como, också västerut från Holly Springs och Oxford, som är Hills centralorter. Och det är också McDowells ”Louise” som blir andraspår på plattan. Sedan följer en rad av sånger från R. L. Burnside och Junior Kimbrough, och Ranie Burnettes fina ”Coal Black Mattie” och Big Joe Williams klassiska ”Mellow Peaches”, som var en av Burnsides favoritlåtar.

The Black Keys kan återskapa stämningen från musikfester i detta träindustriområde strax söder om Memphis och som vanligt lyckas Dan Auerbach lysande med arrangemang och produktion. För att inte tala om gitarrspelet. Och kompet sen. Patrick Carneys trummor och Eric Deatons bas lägger ett tungt, bestämt muller som låter Dan och Kennys gitarrer löpa fritt. Eller glida fram som en het präriebrand på sliden.

Eric Deaton var Junior Kimbroughs basist och kunde föra soundet vidare, och, inte minst, gitarristen Kenny Brown, som var R. L. Burnsides gitarrist under 35 år. Här helt enastående i sitt gitarrspel och komp.

Hills blues var mer rytmisk än Deltabluesen, mer elektrisk. Oftast endast ett ackord som suggestivt rullade på i all oändlighet. R. L. Burnside hade ett back beat med sin tumme som ingen annan. Wacka – wacka, tydligt igenkännbart.

The Black Keys har haft för vana att göra garagerock av juke joint blues. Denna gång har de hållits sig nära originalet. Med mycket gott resultat.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify