Att bluegrassen spränger sina egna gränser är inget nytt. Den har mött indisk musik liksom västerländsk konstmusik. De mest progressiva mötena mellan jazz och country har skett med bluegrass som förtecken. Och nu ger gruppen Punch Brothers ut skivan »Punch« som innehåller en klassiskt strukturerad svit och vokalt domineras av solosången; bluegrassharmonierna har underordnad, rentav försumbar betydelse.

Punch Brothers må låta som en tillfällig sammansättning, men gruppen består av samma musiker som vi kunde höra på Chris Thiles soloskiva »How to Grow A Woman from the Ground«. Just Chris Thile är också den konstnärligt tydligast profilerade deltagaren i »Punch«-projektet. Han har skrivit sviten »The Blind Leaving the Blind«, och hans mandolin driver hela tiden musiken framåt.

Att den traditionella bluegrasströjan tyckts Thile för trång har också varit uppenbart i flera år. Från och med sin andra skiva integrerade gruppen Nickel Creek popharmonier i sin musik, och Thile har också gjort gränssprängande skivor med Mike Marshall. På sätt och vis är det synd. Chris Thiles två första skivor, »Leading Off...« och »Stealing Second« (båda inspelade i de tidiga tonåren) är fortfarande hur bra som helst, och Nickel Creek blir bara tråkigare och tråkigare.

Och jag är inte odelat förtjust i »Punch«. Thiles svit är en helt övertygande komposition, och även de kortare låtarna som hela gruppen komponerat är bra. Instrumentalt är det oklanderligt med en suggestiv avvvägning mellan traditionella bluegrassinslag och mer konstmusikaliskt präglade, vackert meditativa stämningar. Där finns en ambition och ett kunnande som gör att skivan finner sin plats i bluegrasstraditionens progressiva kanon. Men sången brister, åtminstone i mina öron. Chris Thile väljer ett nertonat vokalt utspel, och stämsången är tyst och tassande diskret, snudd på utsuddad.

Syftet är att tvinga oss att lyssna, tror jag, att blottlägga nyanser och det fint tvinnade samspelet mellan det vokala och instrumentala. Men naket är inte alltid suggestivt. Det instrumentala är så starkt och nyansrikt i egen rätt, att jag tror att skivan vunnit på att vara instrumental.