Recension
Swift, Emma
Blonde on the Tracks
(Tiny Ghost Records )

Med Dylantolkare förhåller det sig som med de onda andarna i Bibeln: De äro många. Joan Baez gjorde 1968 det utmärkta dubbelalbumet ”Any Day Now”, inspelat i Nashville tillsammans med den tidens studioelit. Minns också ”Tottas Basement Tapes” (utgiven 2003) där Totta Näslund med fingertoppskänsla stilsäkert och personligt tolkar sin husgud. Däremot vill jag inte minnas Mikael Wiehes artistiska magplask från 1982; ”De ensligas Allé”, svårt tryfferad med allehanda elektroniska leksaker.

Så plötsligt strax före årsskiftet dyker australiska Emma Swift upp med sitt andra album ”Blonde on the Tracks” där hon med utsökt stilkänsla valt åtta sånger från Bob Dylans digra katalog.

Idén till att spela in Dylantolkningar kom ur det faktum att Emma Swift drabbats av låtskrivarkramp. Inledande ”Queen Jane Approximately” med en omisskännelig gitarrslinga snyggt stulen från Roger McGuinn får mig att vilja höra mer. Djärvt och fantasifullt, såsom den berörande tolkningen av ”I Contain Multitudes”. Det är inget mindre än häpnadsväckande att en så pass ung sångerska förmår förmedla en nyskriven text av den betydligt äldre Dylan.

Ett annat exempel på Emma Swift autenticitet är den 12 minuter långa tolkningar av ”Sad Eyed Lady of the Lowlands” som hon tar över och nu kan sägas ha tolkningsföreträde till.

Albumet är inspelat i Nashville och förtjänstfullt producerat av Partick Sansone från Wilco som åstadkommit en ljudbild där Emma Swifts höga, klara röst fint kompletteras av gitarrer, steel, bas och trummor

I ”Positively 4th Street” sjöng en bitter Dylan:

You got a lot of nerve

I wish that for just one time

you could stand inside my shoes

and just for that moment I can see you

Här visar Emma Swift att hon har mod, att hon utan svårighet fyller upp Dylans skor samtidigt som hon synliggör för oss vilken stor talang hon är.

Emma Swift har gjort ett makalöst album.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify