Recension
Goddard, Amy
Always a Dreamer
(amygotthardmusic)

Med sitt tredje album ger sig brittiska Amy Goddard i kast med att dissekera John Stewarts omfångsrika fatabur. Hon är naturligtvis inte först med detta, Anne Murray, Kate Wolf, Joan Baez och, inte minst Rosanne Cash och Nanci Griffith är andra som framgångsrikt tolkat Stewart, men inte i den här omfattningen. Amy Goddard har spelat in ett helt album med Stewarts låtar och hon har inte begränsat sig till en viss tidsperiod. Här finns sånger som sträcker sig från Stewarts tid i Kingston Trio till alldeles innan han gick bort 2008.

Amy Goddard sjunger med en klar, närmast fragil stämma, som för tankarna till Sandy Denny och Joni Mitchell, vilket naturligtvis blir en utmaning för recensenten som levt nära Stewarts mörka bariton sedan han debuterade som singer-songwriter i slutet av sextiotalet. Men den vokala kontrast som kommer med Goddards ljusa stämma öppnar för att jag kan betrakta sångerna från ett annat perspektiv, då hennes tolkningar ofta tillför ett mervärde jag inte har några svårigheter att ta till mig. Den åtta minuter långa versionen av ”Botswana” (1989) är ett utmärkt exempel där Amy Goddard lyckas ladda texten med den politiska historik från de trettio år som passerat sedan Stewart skrev den. Texten är lika relevant i dag som då.

”Cody” som fanns med på Stewarts och Buffy Fords album ”Signals Through the Glass” från 1968 är en vacker, underbar berättelse som då stördes av ett överarbetat orkesterarrangemang. I Goddards version lyfts texten föredömligt fram i all sin skönhet och stöds utsökt av enbart gitarr, bas och hammondorgel.

Arrangemangen är genomgående varsamt akustiska och följsamma till texterna. På flera låtar bidrar dessutom en av Stewarts samarbetspartners från åttiotalet; Chuck McDermott med bakgrundssång som fint stöd.

Sammanfattningsvis lyckas hon strålande med sina tolkningar. En bagatell, ”Runaway Fool of Love” skriven i förhoppningen att få den inspelad av Elvis, får i hennes version en mer uppsluppen och lekfull tolkning som plötsligt lyfter den till den hitpotential Stewart förmodligen hoppades att Elvis skulle upptäcka.

Ami Goddard har ett arv att förvalta och hon gör det väl.

/Lars Svensson