Recension
Nash, Israel
Lifted
(Loose/Border)

Det går inte att anklaga Israel Nash för att stampa på stället. På album nummer fem transponerar artisten den kontemplativa och elektriskt sprakande americanan från de två närmaste föregångarna till ett sinneslugnets högslätt.

Artistens permanenta residens i bergen strax utanför Austin färgar hart när varje ton av »Lifted«. Albumet är en komplex kanvas av fältinspelningar som sömlöst integreras i den analoga rockens ramverk. Hör till exempel de av åskknallar färgade markeringarna i »Sweet springs« och »Northwest stars (Out of Tacoma)«, vindspelen i »Rolling on«, hällregn och torr vind, cikador likt brusande feedback i fina »Spiritfalls«.

Det är ett stilgrepp som minner om Neil Youngs audiovisuella experiment »Earth«, om än långt mindre burdust. Ty Israel Nash äger förmågan att organiskt och bekymmerslöst väva in beståndsdelarna i ett knippe sånger som utgör artistens allra bästa.

Visst känns formspråket från föregångarna igen, men det är förfinat och expanderat. Med än starkare melodisinne, finkänsliga stråkar och blås lyfts albumets pårökta men uppriktiga optimism till förgrunden.

Här ryms utsökta sånger som i ständig dialog med varandra uppmanar till att lyfta blicken och spetsa öronen i en tid där förmågan till koncentration och närvaro i nuet blir allt mer begränsad. Det ger mångbottnad lyssning som berömmer upptäcktslystnad, genom delikata arrangemang och prunkande ljudlandskap.

Det går förstås utmärkt att berömma enskilda spår, samtliga här är små mästerverk, men mer än någonting är »Lifted« ett album om mångfald och endräkt i dystra tider och bör höras så, från pärm till pärm, för att uppleva skiftningarna och urskilja de band som knyter dem till varandra.

Tidigare publicerad på: www.markandersson.se

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify