Recension
Thile, Chris & Brad Mehldau
Chris Thile & Brad Mehldau
(Nonesuch)

Det är enklast att bara kalla det musik, när Chris Thile och Brad Mehldau gör en dubbel-cd tillsammans. Piano och mandolin är inte de självklaraste duettpartner, men mötet mellan Mehldau och Thile visar en dynamik, idérikedom och ömsesidig lyhördhet som får kombinationen att framstå som den naturligaste i världen.

Både för Thile och Mehldau har gränsöverskridande samarbeten och tolkningar varit legio, dock med skiftande resultat. Mehldau och Ann-Sofie von Otter var kanske inte det lyckligaste av möten, och en del av Punch Brothers musik kan jag vara utan. Men Thiles mandolintolkningar av Bachs sonater och partitor för violin är musik, som visar både utsökt lyhördhet och en genuint progressiv attityd.

Bäst är Thile och Mehldau i de instrumentala delarna. Då lyfter samspelet, det ömsesidiga utbytet av idéer och den tillbakalutade virtuositeten. Däremot hade jag gärna varit utan sången i en del spår. Den utgör mest störande avbrott.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify