| |||||||
Recension
Raitt, Bonnie
Dig In Deep
(Redwing Records)
Bonnie Raitts lägstanivå är hög. Det gör också att det inte är så långt avstånd mellan det mindre bra och det bästa. Och här har Bonnie befunnit sig nu genom många av de senaste albumen. Inte minst på detta hennes 20:e album.
Bluesinfluensen från de tidigaste albumen är borta sedan länge, men kärleken till Litte Feat försvinner aldrig. Den genomsyrar både sånger och slidegitarrspel. Lowell George och Bonnie Raitt hade i många delar samma uppfattning om hur en slide skulle användas. Vilket Bonnie med all önskvärd tydlighet visar i den inledande ”Unintended Consequence Of Love”. Ett riktigt starkt inledningsspår, som slår an tonen och kraften som sedan följs upp med ytterligare fina spår.
Bonnie Raitt bär på en personlig sångröst med mycket värme och melodi. Fortfarande mjuk och bärkraftig men lite ärrig av de många årens sjungande. Sångrösten och de intensivt glödande slidegitarrspelet har blivit ett kännetecken som burit frukt över 45 års skivkarriär.
”Dig In Deep” bjuder på en blandning av snabbare taktfast funkiga, boogielika, bluesälskande soullåtar och mer lågmälda tillbakadragna sånger. Egentligen precis som det brukar vara. Till sin hjälp har hon sedan ett band som spelar som en enhet. Sammansvetsat sömlöst.
Bland sångerna kan vi finna INXS:s syrliga ”Need You Tonight”, som får ett lyft med ett eldigt slidegitarrspel. Gordon Kennedy har varit inblandad både i ”All Alone With Something To Say” och ”Gypsy In Me”. Två låtar med helt olika anslag. En fin version av Pat McLaughlins ”I Knew” och en galet vilt slamrig version av Los Lobos ”Shakin´ Shakin´ Shakes”. Bonnie återvänder till Bonnie Bishop med den långsamma ”Undone”.
Joe Henrylåten ”You Changed My Mind” är ett nästan akustiskt spår med Joe Henry, Bill Frisell och Greg Leisz på gitarrer som blev över från Slipstream-sessionen. Tillsamman med Bonnies egen ”The Ones We Couldn´t Be” avslutas ”Dig In Deep” i en tillbakadragen, eftertänksam stämning.
Bonnie Raitt bryter inte ny mark med ”Dig In Deep”. Vilket vi kan vara tacksamma för. Den redan väl inkörda och så groovefyllda stil som Bonnie har bjudit oss tidigare håller så bra för ytterligare ett album. Speciellt när det levereras på detta sätt.