Recension
Jewell, Eilen
Sundown Over Ghost Town
(Signature Sounds)

Eilen Jewells nya studioalbum, det sjätte i ordningen, infriar alla tänkbara förväntningar. Det är ännu ett utmärkt, välkomponerat och utsökt verk där både musik, text och framförande samverkar till att skapa en helhet som imponerar. Eilen har en sällsynt förmåga att nästan omärkligt korsa och upplösa gränserna mellan country, jazz, blues och folkmusik. Hennes musik känns som alla dessa genrer utan att för den sakens skull framstå som speciellt spretig eller självmedvetet eklektisk. Tvärtom har hon ett utvecklat ett konsekvent och väl sammanhållet sound som känns som hennes helt egna. Man kan bäst beskriva det som en slags avskalad western swing. I huvudsak är Eilen sig lik men den nya skivan är lite mer nedtonad och lugnt melankolisk än de två föregående, ”Queen of the Minor Key” och ”Sea of Tears” som innehöll lite större variation och fler snabba rockabilly-aktiga spår. Men vi ser alltså i allt väsentligt en fördjupning av det distinkta musikaliska uttryck som hon etablerade på dessa skivor.

Den nya skivan är Eilens hittills mest personliga verk. De försynta men välskrivna texterna har hämtat mycket inspiration från miljöer och händelser ur hennes eget liv, inte minst från hemtrakten runt Boise i Idaho dit hon återvänt med sin make och sin nyfödda dotter Mavis Beek (ja, dottern är döpt efter Mavis Staples). Som låtskrivare arbetar Eilen mycket med sammansatta poetiska strofer som bygger upp en stämningsfull bild snarare än en historia. Låtar som den mystiska ”Hallelujah Band”, den fräcka ”Rio Grande”, den vackra ”My Hometown”, den suggestiva ”Down The Road” och den lugnt reflekterande ”Some Things Weren’t Meant To Be” är bra exempel på detta och de utgör också några av de absoluta höjdpunkterna på skivan. Musikaliskt arbetar Eilen sparsmakat. Den pålitliga rytmsektionen bildar framförallt bakgrunden för Jerry Millers fylliga och måleriska gitarrspel och därutöver används egentligen bara små komplementerande penseldrag här och var; ett munspel, lite hammondorgel eller pedal steel, kanske en trumpet. Det är bra. Det är en stor dygd som är allt för ovanlig idag även inom countrymusiken: Här finns inget överflödigt, inget utdraget, inget ytligt. Varje låt är som en välslipad diamant.

Samtidigt avslöjar sångerna inte nödvändigtvis sitt innehåll och sitt emotionella djup direkt, de innehåller ofta något svårfångat och undanglidande även om känslorna är uråldriga. De vackra och välvalda omslagsbilderna fångar en hel del av tematiken på skivan. Eilen slits mellan staden och landet, mellan dag och natt och mellan vägens frihet och hemmets trygghet. Hon identifierar sig med den halvt tämjda hästen som varken finner sig till rätta på ranchen eller bland de fria vildhästarna. Ofta är också både text och musik, trots det lite personligare anslaget, laddade med enstaka ord och uttryck hämtade från traditionell folkmusik och blues. Det förstärker ytterligare deras universella och tidlösa kvalité. Den försiktigt inledande öppningen med ”Worried Mind”, en enkel lovsång till kärleken, är ett belysande exempel. Det känns ju som en låt som alltid har funnits och som har sjungits miljoner gånger. Den kan passera nästan obemärkt förbi eller så tar den in en och innesluter en i sitt djup. Oavsett vilket är den lysande. Ett annat sådant exempel på helt utsökt enkelhet är den ljuvliga nattliga balladen ”Here With Me” på slutet av skivan. Det är musik och text helt utan konstlade eller ansträngda inslag. Denna självklarhet och detta sammansmältande av det originella och det typiska är en av de saker som jag tycker att Eilen lyckas ännu bättre med än vad t.ex. Diane Jones eller Gillians Welch gör på sina förvisso lysande skivor med moderniserad folkmusik.

Recensenter över hela världen hyllar just nu Eilens nya skiva och jag har sett henne jämföras med så vitt skilda artister som Billie Holliday, Johnny Cash, Lucinda Williams, Peggy Lee och Madeleine Peyroux. Jämförelserna säger en hel del om Eilens ovanliga talang och spännvidd. En essentiell kvalité hos Eilen och hennes musik består av hennes uppenbart djupa kärlek och intuitiva förståelse för den amerikanska musiktradition som hon är en del av. Själv tycker jag därför faktiskt Eilen ligger allra närmast den sentida Bob Dylan i sättet att arbeta. Det finns likheter i låtskrivandet, i det musikaliska uttrycket men också i metoden att spela in skivorna med sitt lilla väl sammansvetsade liveband. Frågan är ju dock om ens Dylan kan sägas ha åstadkommit en så lång och obruten räcka av konstnärligt övertygande och mästerliga album som Eilen Jewell faktiskt har presterat under sin karriär. ”Sundown Over Ghost Town” är bara ännu ett exempel på detta. Det är en skiva som är ödmjuk, innehållsrik och oerhört vacker i all sin skenbara enkelhet.

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify