Omslaget kan kännas igen av oss lite till åren som något Elektra har kunnat gett ut på 1970-talet. Ryley i förstärkt solljus med växter och blommor i sin hand. Det är snyggt men kanske lite tillrättalagt. Men växterna kan säkert försiktigt tolkas som ett tecken på albumets eleganta kombination av folk, rock och jazzmusik.

Men musiken är inte tillrättalagd - istället är det en kreativ oas där huvudfiguren går sin egen väg och kastar nytt ljus på musik som vi trodde hade sin topp med Tim Buckley, Bert Jansch och Pentangle.

Med musiker som verkar komma från Chicagos bästa jazzkvarter till Walkers tydliga intresse för engelsk folkmusik befriar de texterna till något som improviserat svävar över ljudlandskapet.

Brian Sulpizio spelar gitarr på ett sätt som Ryley själv beskriver som att Jerry Garcia möter Django Reinhardt vilket är en mycket träffande beskrivning. Anton Hatwich spelar bas och Frank Rosaly trummor som bara ett tajt jazzkomp kan göra.

Det är organiska låtar som växer och växlar, glider och vandrar med det egna humöret. Allt gjort på två intensiva dygn.

Ryley:s röst är ett eget instrument som får mig att tänka på John Martyn. Den är igenkänningsbar men ändå egen. Den är följsam men lever ändå sitt eget liv och Walker själv har sagt »I want to sing the way John Coltrane plays sax«. Han kanske inte är riktigt där ännu men på mycket god väg.

Han hyllar och är delaktig i det förflutna men Walkers självklara kompetens som låtskrivare, gitarrist, sångare och arrangör gör »Primrose Green« till min största musikupplevelse på mycket länge.