Först ser man framför sig en Lennonsk vit Imagine-flygel. Sen, vid “Can We Still Be Friends” tror man att McCartney kommer och sätter sig vid pianot. Ibland kan det kännas som att Randy Newman har bjudits in.

Inga dåliga förebilder - MEN när man lyssnat lite till, dom där extra gångerna som behövs ibland, så är det ändå Tobias Jesso Jr som tar över och alla referenser kan glömmas.

“Goon” är ett debutalbum av en låtskrivare med naturligt uttrycksfull röst och med stor aptit för melodi och enkelhet. Han har en intuitiv känsla för frasering och »Goon« har tolv låtar som man tycker att man har hört förut, även om du inte riktigt kan sätta fingret på exakt var, när och hur. Låtarna växer hela tiden och man hittar nya vinklingar i varje melodi. Det är väl det vi brukar sammanfatta med tidlöst och klassiskt.

»How Could You, Babe« är absolut en kommande klassiker. Långsamt bygger Jesso Jr eleganta verser som bygger upp en spänning till det härliga frisläppandet av refrängen. »The Wait« är en två minuters akustisk viktlös poppärla med Jesso på gitarr som flyger förbi som fjärilarna på en sommaräng. »Leaving LA« är något annorlunda där instrumenteringen flyter mellan ensamt piano, cembalo och det som jag tror är körsång på ett diffust Brian Wilson-vis. På »Bad Words« låter Jesso:s röst lite mer fjärran samtidigt som ett Fender Rhodes och trummor bygger den enkla melodin.

Egentligen kan man rada upp alla låtar, för allt är bra. Producentteamet har varit J R White (Girls), Patrick Carney (Black Keys) och Ariel Rechtshaid (Haim, Vampire Weekend) och de har gjort ett gott jobb när de tagit sig an Jesso Jr:s melodier, tankar och idéer.

För mig är “Goon” årets starkaste debutalbum så här långt.