Recension
Watson, Dale
The Truckin’ Sessions Trilogy
(Red River Entertainment)

Dale Watson vill framstå som den äkta countryns sanna företrädare och hans musik uppvisar i princip aldrig några tecken på influenser senare än från 1960-talet. Han är en förvaltare men ingen förnyare. Denna styvnackade konservatism och ovanligt konsekventa hållning har gett honom många trogna lyssnare men det finns också många som stöts bort och tar avstånd från hans extrema traditionalism. Den postmoderna ironin, medvetenheten eller distansen hos många av dagens Americana-artister saknar han helt. På gott och ont. Dale Watson sysslar helt enkelt med pastischen, den medvetna och tydliga imitationen av tidigare stilar. Få saker är väl mer föraktade idag. Men är det egentligen något fel med det? Visst kan det hindra en artist från att nå de verkliga konstnärliga höjderna men nöjer man sig med ett gott hantverksmässigt utförande så är det ju helt ok. Då har jag mycket svårare för en artist som den idag så hyllade Daniel Romano. I hans musik finns en postmodern ton som är svår att sätta fingret på men som ändå skär i mina öron.

Men visst är även jag också kluven inför Dale Watson, dock mest av andra skäl.

Ett problem är att han vanligtvis inte hushåller tillräckligt väl med sin talang, för talang har han onekligen. Om inte annat har han en bra och typisk countryröst som kan vara mycket kraftfull om den används till rätt material. Men den kan lika gärna framstå som lite slätstruken. Dale är också en mycket ojämn och okritisk låtskrivare. För varje riktigt bra låt han spottar ur sig skriver han minst ett halvdussin som på sin höjd är ok. Det som oftast lyfter hans musik är hans fina medmusiker som tenderar att vara specialister på hård honky tonk, vass Bakersfield-country och lätt avskalad western swing. Skivorna har nästan alltid ett distinkt och fläskigt sound. Hans första skiva, ”Cheatin’ Heart Attack” på H ightone ifrån 1995 var en t.ex. en hyfsat stark och småcharmig debut. Där framstod Dale som en vår tids Moe Bandy ungefär. Därefter har han mest upprepat samma formel med sämre resultat vilket gör att man får sålla hårt i hans skivkatalog. De efterföljande skivorna blev gradvis allt sämre men så kom det plötsligt en högst oväntad konstnärlig höjdpunkt.

Jag tänker naturligtvis på albumet ”Every Song I Write Is For You” (2001) som han spelade in efter att ha förlorat sin flickvän Terri i en bilolycka och efter att han nästan förlorat förståndet av sin sorg. Det var dessutom en skiva som istället för honky tonk-stilen helt dominerades av stråkindränkta och smäktande ballader med tydligare koppling till det ofta så föraktade kommersiella Nashville-soundet under 50- och 60-talet. I teorin talade väl dessa förutsättningar egentligen för att den skivan skulle bli helt katastrofal men den visade sig istället bli Dale Watsons stora mästerverk.

Ja, jag drar mig inte ens för den beteckningen. Dale lyckades nämligen trots sina svagheter som artist förvandla sitt privata sorgearbete till en knippe sånger som tillsammans skapar en helhet betydligt större än enskildheterna och som in mina ögon faktiskt utgör de senaste decenniernas i särklass mest gripande countryalbum. Det är låtar som mot alla odds höjer sig över den sentimentalitet som hela tiden riskerar att dränka dem. En del av dem är också det bästa material han någonsin skrivit t.ex. ”One More For Her”, titelspåret, ”I See Her Face in Every Face I See” och den oförglömliga ”I’d Deal with the Devil”. Den unika och högst privata upplevelsen förvandlas på detta märkliga album gång på gång till något universellt och sant – och till djupt emotionell men ändå behärskad countrymusik.

Efter denna höjdpunkt gled Dale dock åter tillbaka till att ge ut kvalitetsmässigt allt ojämnare album. Men vid sidan av sina reguljära album började denna produktiva man också släppa fler och fler album med olika specialteman (t.ex. ett Sun Studios-album, ett Little Darlin’-album, ett gospelalbum och till och med ett Elvis-album). Jag har faktiskt inte hört alla dessa men jag har fått intrycket att även de är ojämna.

Men de tre renodlade truckeralbum som Dale har släppt genom åren har jag däremot utan tvekan inhandlat eftersom trucker-genren faktiskt var min första kärlek inom countrymusiken. Jag kan omöjligen motstå skivor med denna tematik. Och nu är vi alltså äntligen framme vid det egentliga ämnet för denna recension.

Dales första truckersamling kom redan 1998 och hette ”Good Luck ’N’ Good Truckin’ Tonight”. Den andra skivan som bara kallades ”Truckin’ Sessions vol 2” och som till stor del bestod av truckerlåtar som Dale ursprungligen spritt ut på sina vanliga skivor släpptes sedan 2009. Och när vol 3 i år blev färdig släppte man alltså i år en trippel-cd med hela trilogin på en gång för ungefär samma pris som en vanlig cd. Har man inte de tidigare plattorna är detta alltså ett riktigt klipp.

För här får man konstatera att Dale faktiskt gjort en stor kulturgärning. Som få andra har han med gott resultat försökt blåsa liv i den på 60-talet så distinkta och framgångsrika truckergenren. Jag tänker då på den överlägsna form den fick av artister som Dale Dudley, Dick Curless, Red Sovine och kanske framförallt Bakersfields Red Simpson (den andra stora vågen av truckermusik under 70-talet var lite mer splittrad, pompös och även tramsigare).

Men Dale gör sin truckin’ riktigt bra. Med stor respekt och kärlek för traditionen hos de nämnda artisterna. Kanske beror det på att arvet från fadern som tydligen var chaffis. Visst finns det en del svagare spår på dessa skivor också men överlag håller låtarna god kvalitet. Texterna fokuserar som sig bör på truckerlivets många olika aspekter och känslolägen och Dale och hans Lone Stars har absolut förmågan att få till det där omisskännliga och rätta truckergunget. Det finns också en fin variation mellan skämtsammare och allvarligare låtar, mellan snabbare spår och ballader.

Det är helt enkelt något speciellt med låtarna om vägens hjältar som på ett oslagsbart sätt fångar storheten i countrymusikens vardagsrealism. Dale förstår detta och han behärskar genrens konventioner till perfektion. Detta är framförallt låtar om det vardagliga slitet, tröttheten och ledan men också glädjen och friheten på vägen. Tillhör man dem som liksom jag med ömhet ser tillbaka på tiden när det låg en bensinstation i varje by och varje station hade en låda full av kassetter med truckermusik så är detta en nostalgitripp väl värd pengarna. Åter talar vi alltså om ett förvaltande, snarare än ett förnyande av traditionen. Här får ni musik som frammanar lukten av ljuvlig dieselrök och den taktfasta rytmen från 18 hjulaxlar.

Låtar som ”Makin’ Up Time”, ”Exit 109”, ”Drag ’N’ Fly”, ”Truckin’ Man”, “Let This Trucker Go”, ”No Help Wanted”, “I Live On Truckin’ Time”, “I’m a Truckin’” och “Suicide Sam” - för att bara nämna en handfull av alla höjdpunkter på dessa skivor – håller hög klass och tål att placeras bredvid de gamla klassikerna inom genren.



För fördjupning lyssna även på:

Red Simpson: Kungen bland truckerartister som på Capitol släppte flera fina och kärva truckersamlingar under 60- och 70-talet. En del av albumen finns som 2for1-cds och Razor & Tie har också släppt en hyfsat 1-cd-samling. Men Bear Family har naturligtvis samlat allt han gjorde i en box.

Dick Curless: En annan fantastisk artist som Bear Family släppt flera boxar med. Var mycket mer än bara trucker-artist men hans klassiker som ”Tombstone Every Mile”, ”Drag ’Em Off The Interstate and Sock It To ’Em Blues” m.m. tillhör de allra mest odödliga klassikerna inom truckergenren. Hans fantastiska dundrande röst är enastående. Hans original-LPs kan vara svårare att få tag på men det är vackra alster.

Dave Dudley: En annan man med mäktig stämma som tidvis specialiserade sig på truckermusiken och fick några av genrens största hits i ”Six Days On The Road” och ”Truck Drivin’ Son of a Gun”. Men ännu bättre är otaliga mindre kända pärlor som ”Through Hell and Half of Georgia”, ”Jack-Knife”, ”Pullin’ Double” och ”Been Around the Horn”. Tyvärr finns det så vitt jag vet ingen riktigt bra samling där dessa plockats samman utan man får helt enkelt jaga de gamla vinylplattorna.

Red Sovine: Kungen av de uber-sentimentala recitationerna (”Teddy Bear”, ”Giddy-Up-Go”, ”Little Joe” och ”Phantom 309” tillhör de några av hans klassiker) men han kunde också göra lite hårdare truckermusik som t.ex. den fina ”Woman Behind the Man Behind the Wheel”.

Slim Dusty: Jag kan i detta sammanhang inte inte heller låta bli att nämna Australiens store son som under sin långa karriär faktiskt släppte inte mindre än 6 renodlade truckerskivor av hög klass. Dessa är dock märkligt svåra att få tag i här i Europa.

Sen finns det otaliga samlingsalbum och framförallt kassettband(!) med hundratals låtar från mindre kända truckerartister som Del Reeves, Johnny Dollar, Willis Brothers, Johnny Nesbitt m.fl. Det är bara att leta i loppislådorna.

Och nu har jag inte ens gått in på den tyska truckermusiken… den är en historia för sig …

/Roger Jönsson