Recension
Foley, Ellen and the Worried Men
About Time
(Urban Noise Music)

Ellen Foley fick en flygande start på sin musik-karriär 1977 genom intensiva rock&roll-duetten »Paradise By the Dashboard Light« med Meat Loaf på hans multimiljon-monsteralbum »Bat Out of Hell« som sålde bra i åratal.

Ian Hunter och Mick Ronson åtog sig gladeligen att styra upp Ellens egna debutalbum »Nightout« som släpptes 1979 och innehöll Mott The Hoople-glamrockigt ös och powerballader med Ellens fantastiska, intensiva röst på toppen av ljudkakan. Stones »Stupid Girl« och en makalös version av Small Faces-kända »What's a Matter Baby« som blev en liten US-hit plus Graham Parkers »Thunder and Rain« och Hunters »Don't Let Go« tillhör godbitarna.

Sen blev Ellen och Mick Jones i Clash kära i varandra och började ett musikaliskt samarbete. De sjunger duett på Sandinista-singeln »Hitsville U.K.« och sedan ville hela Clash plus några från Ian Durys Blockheads vara med och spela / komponera / producera på Ellens album »Spirit of St. Louis« som låter nästan lika knasigt splittrad som »Sandinista«.

Mick Jones skrev sedan Clash-hiten »Should I Stay Or Should I Go« som terapi över hans och Ellens turbulenta förhållande.

Senare delen av låttiteln blev verklighet och tillbaka i New York släppte Ellen 1983 sin tredje skiva »Another Breath« som inleds med Ellie Greenwichs »Boys In the Attic« (en slags uppföljare till »I Think We're Alone Now«) och Robert Palmers hit »Johnny and Mary«. Trots bra sång förmörkas skivan av 80-talets ljudideal med plågsamma syntar och trumljud.

Ellens parallella skådespelarkarriär tog sedan överhanden med TV-serier, Broadway-musikaler och filmroller i »Hair«, »Cocktail«, »Tootsie« och »Fatal Attraction«.

Nu 30 år senare är det ju verkligen på tiden att vi får höra en ny skiva med henne och hon har gjort helt rätt val både vad gäller musikalisk omgivning som inriktning.

Inspelningsansvarig demonproducent är Brooklyns Americana-kung Eric Ambel (Del-Lords, Steve Earle, Yayhoos, Bottle Rockets, Greg Trooper, Nils Lofgren) och helt dominerande låtskrivare är gitarristen Paul Foglino som tidigare var basist och låtskrivare i New Yorks underskattade countryrockband 5 Chinese Brothers som släppte fyra utmärkta album 1992-97.

Men detta är ändå Ellen Foleys show och hennes röst lyser och ger låtarna liv. Tanken hon hade med skivan var att titta tillbaka på tonårsinspiration som Shirelles, Stones och Shangri-La's och hitta ett kompetent klubbrockband som kunde realisera denna dröm, och hon lyckades!

Kan inte låta bli att spela oemotståndliga rotrockaren »If You Had a Heart« gång på gång. Även »Nobody Ever Died From Crying« är svår att värja sig emot liksom lite lugnare »All of My Suffering« där det låter som David Lindley smugit in en slide-slinga. Också »Worried Woman« och »I Can See« har den där gladrockigt nostalgiska känslan som Ellen ville uppnå med det här albumet.

För balansens skull får vi även en fin slowblues-tagning av Randy Newmans »Guilty«, nattjazziga »Madness«, sköna rockballaden »Any Fool Can See« och avslutande, hoppfullt finstämda »Everything's Gonna Be Alright«.

Ellen Foley har fortfarande den där beroendeframkallande rösten som står ut i mängden så missa inte denna senkomna men efterlängtade uppföljare.

Vad jobbar Ellen annars med nuförtiden då? Röstcoach såklart, vad trodde du?

/Urban Henriksson