Recension
My Darling Clementine
The Reconciliation?
(Five Head Entertainment)

Ibland ramlar man över ett nytt CD-allbum som omedelbart blir en favorit och en kandidat till »Bäst just nu« eller »Årets duettplatta«.

Nu har det kommit en sådan platta.

Den kommer från Michael Weston King, som lanserar sitt band under namnet My Darling Clementine och, tillsammans med sin favoritdam Lou Dalgleish, ger oss 13 nyskrivna countrylåtar, som låter precis som om de var gamla klassiker i genren. Alla är skrivna för att funka som duetter. Och det låter så skönt, fräscht och läckert hela vägen, att det är omöjligt att välja ut en favorit.

För dig som inte känner till Michael, ska det till handlingarna läggas att han är engelsman och har en bakgrund som sångare och låtskrivare. Han har lika lätt för att snickra fram poplåtar som blues, soul och annat godis. Och på den nya platan är han alltså countryartist, omgiven av handplockade fantastiska musiker, som visar hur det skulle låta och lät när countryn växte sig stor i USA för 50-60 år sedan med hjälp av stenkakor som gick med 78 varv per minut. Då var väl ljudbilden något suddig, men den risken är ju borta med dagens teknik och det låter luftigt, skarpt och närvarande.

Här finns också plats för överraskningar. I första spåret, som har titeln Unhappily Ever After, dyker plötsligt Kinky Friedman upp och lägger sig i sången.

Vill du veta mer om Michael Weston King så kolla hans hemsida.

Eller gå in på Rootsy´s sökspalt, klicka på recensioner och scollra fram My Darling Clementine, så kan du få hela Urban Henrikssons rekordlånga hyllning till How Do You Plead?, Michaels förra album. Jag håller med honom, ord för ord.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify