Recension
Pony Boy
The Devil in me
(Odd Man Out Records)

Marchelle Bradanini har någonting i rösten. En sträv ton som spricker lite ibland. Jag vet inte om hon sjunger särskilt bra egentligen, men det går liksom inte att komma undan. Hon har mig fast redan i de inledande raderna i första låten ”The Wanderer”:

The years pass us by just like fog in the harbour
Where the new day doesn´t dawn any longer

Rösten är härdad, ärrad och full av sorgsna, mörka känslor som vemod, sårbarhet, saknad och uppgivenhet. Den lägger sig som en våt filt av taggig bomull kring kroppen. I andra låten ”The Devil in me” sjunger hon att:

Life in this place has lost its thrill
You´d brake my heart for a dollar bill

Hon klagar inte. Konstaterar bara. Musiken är monoton, släpande, kompakt. Keyboard, elgitarr, bas och trummor maler fram en lågmäld, mörk och ibland tung ljudmatta. Bradanini kallar sin musik för junkyard country. Det är mycket passande. Texterna är country. Musiken är junkyard. I ”If only he were you” sjunger hon

I found a good man
And I swear I could be true
If only he were you

Den skulle vara en given country-hit med en sentimental steelgitarr, långa vokaler och fiol. Istället stöter Bradanini fram sina texter lågmält, släpigt, självutlämnande med en sorgsen underton av blues. Jag tänker på en lite udda kombination av Lucinda Williams, Nick Cave och Toni Holgersson (!?).

Hon kallar sig för Pony Boy delvis efter en karaktär i S. E. Hintons novell ”The Outsiders”, som också filmatiserats av Francis Ford Coppola. Allman Brothers låt ”Pony Boy”, en singel-B-sida från 1973, spelade också in.

Jag hoppas verkligen att Marchelle Bradanini har fler låtar inom sig som måste ut. Hon har släppt ett antal singlar de senaste åren. På ”The Devil in me” får vi sex låtar. De väcker nyfikenhet på mer. Hon skriver bra låtar. Hon har ett eget uttryck. Och så är det rösten. Hon har någonting i rösten.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify