Känslan av »förlust« är påtaglig.

»Hendra« är Ben Watts första soloalbum på 31 år och det finns inte speciellt många likheter med det han tidigare gjort tillsammans med Tracey Thorn som ena halvan av Everything But The Girl. Låtarna känns mer självbiografiska med kopplingar till sin egen sjukdom som han tidigare beskrivit i sin bok »Patient«. Men också om sin syster som dog i cancer och andra familjerelationer.

Det är ett album som har ett musikaliskt mod. Det känns som att allt är skrivet i ett känslomässigt kaos. Det är vackert men vackert med stor livserfarenhet i botten och därmed blir texterna frispråkiga och ärliga.

Watt har alltid låtit äldre än vad han är men nu känns det som hans livserfarenhet har kommit ikapp hans ålder. Det känns också mer »säkert« rent musikaliskt jämfört med tidigare. Till sin hjälp har han bl a ex-Suede gitarrist, Bernard Butler och Berlin-baserade producenten Ewan Pearson. Även Pink Floyds David Gilmour dyker upp och står för elegant slideguitar på »Levels«.

»Matthew Arnolds Field« som handlar om att förbereda sig för att sprida sin fars aska har ett elegant elpiano som förstärker känslan. »The Gun« handlar om vapenkontroll och den bluesiga »Nathaniel« inspirerades av en skylt Watt såg målade bredvid en släpvagn i Oregon till minne av en pojke som omkom i en trafikolycka och handlar om att handskas med sorg. Och ”Spring" känns som den är skriven som en motvikt till allt annat. En av hans vackraste låtar, en hymn till uthållighet och hopp.

Även om jag har haft »Eden« och »Idlewild« som favoritalbum med EBTG i många år så utvecklar Ben Watt sin musikaliska gärning med »Hendra«. 10 sånger om livet och sorg och med en stark ärlighet i sånger och texter som får mig att tänka på John Martyn (speciellt efter »Golden Ratio«) och Joni Mitchell.

Njutbar musik för vuxenfrågor helt enkelt.