| |||||||
Recension
Haden Triplets, The
The Haden Triplets
(Third Man Records)
Musik utan arv faller ofta ganska platt.
Bästa exemplet på motsatsen är The Haden Triplets och deras oemotståndliga debutalbum utgivet på Jack Whites skivbolag Third Man Records.
The Haden Triplets är tre trillingar som är födda i New York, uppfödda i Los Angeles och produceras här av en välkänd gentleman från Santa Monica. En kombination som ger ett album genomsyrat av amerikansk musikhistoria - men som är så bra gjort att allt känns nytt och som det är första gången man hör musiken.
Låtarna på albumet framförs på ett sätt som bara kan uppnås från några som har delat en systerlig gemenskap och med sångharmonier som bara kan komma från några som fötts bara sekunder från varandra.
Allt producerat av amerikanska musiklegenden Ry Cooder som också spelar gitarr och mandolin. Inspelningen gjordes i Petra Hadens 100 år gamla hus utanför Los Angeles där också omslagsbilden är tagen.
Det här är ett album med stark amerikansk musiktradition. Det är inte en pastisch eller hyllning utan snarare en förlängning av det ursprungliga folkarvet. Trillingsystrarna Haden har besökt sina farföräldrar i Missouri för att lära sig alla amerikanska folkvisor som gick att uppbringa. Och eftersom deras pappa är jazzbasisten Charlie Haden så fanns musik alltid i närheten och ofta Billie Holiday, Nina Simone, Keith Jarrett och Ornette Coleman.
Systrarna träffade Ry Cooder när de spelade med hans son Joachim Cooder och när Ryland hörde systrarna sjunga sånger av Bill Monroe föreslog han direkt att de skulle skriva ned en samling låtar som alla gillade och sen spela in ett album.
Hela albumet speglar en förkärlek för osminkade låtar med stark historia. Carter Familys »Single Girl”, Kitty Wells hit «Making Believe» och Louvin Brothers hjärtskärande ”When I Stop Dreaming«. Men bjuder också på den något mer moderna ”Raining Raining” av Nick Lowe.
Cooders produktion är ganska rå och fullmatat med hjärta. Något av det bästa han har gjort. Detta tillsammans med de tredubbla vokala insatserna och urvalet av låtar ger ett sånt där sällsynt album som man lyssnar på från början till slut.
Om och om igen.