Recension
Jurado, Damien
Brothers And Sisters Of The Eternal Sun
(Secretly Canadian)

2010 års ”Saint Bartlett” är Damien Jurados första album som producerades av Richard Swift. Börja lyssna där - det är ett formidabelt bra album där dom tillsammans tar Damiens fina melodier och själfulla röst till nya gränser. 2012 släpptes ”Maraqopa” också ett mycket bra album men ganska snarlika ”Bartlett”. Nu tar den lyckosamma duon nästa steg med albumet »Brothers and Sisters of the Eternal Sun«.

Innan den lyckosamma föreningen med Swift släppte Jurado lo-fi folkbaserade inspelningar, fick kultstatus i Seattle och fick kontrakt med Sub Pop. Hans andra album "Rehearsals for Departure” var fint och mjukt producerad av Ken Stringfellow (The Posies) och är det bästa albumet från den perioden.

Men det är nu, just nu, som han är som allra bäst. Han fortsätter utveckla sin sång och med varje Richard Swift-producerad utgivning blir de djärvare och djärvare avseende ljudbilden.

Över nästan alla låtar finns en lite smått obehaglig stämning som de ypperliga melodierna inte riktigt rår på. Den klänger sig fast och ger en skev suggestiv känsla över hela albumet. Jurado gör en slags folkmusik som förstärks med moderna dub och psykedeliska experiment.

Någon enstaka gång är hans röst som vanligt (Silver Joy), och en akustisk gitarr plockar melodin så vackert som det bara kan bli. Säkert inlagd på albumet bara för att visa att han slår de flesta även i det ”enkla” uttrycket. Men även när hans röst förvrids helt och hållet, som i ”Jericho Road” är det vackra i musiken fortfarande helt och intakt.
Så han hoppar inte på den lilla trenden av ny folkmusik som vi fick uppleva de senaste åren. Tvärtom, han undviker det genom styrkan i produktionen där hans sång omgevs av psykedelia, reverb och eko-kammare. Men den verkliga magin ligger i melankolin i texter och sång.

Det är drömmar, det är vackert och det är spännande - och just nu är det också Damien Jurados och Richard Swifts lilla mästerverk.

/Thomas Lundvall