Recension
O´Keefe, Chet
Because of You
(Rootsy.nu)

De roligaste och mest minnesvärda skivköpen är ofta dem som sker spontant efter att man hört sin lokala skivhandlare spela något oemotståndligt bra när man står och bläddrar i backarna (som ni förstår menar jag alltså skivhandlare i fysisk form, de finns fortfarande om man letar ordentligt). En av mina senaste sådana upplevelser var inköpet av Chet O’Keefes förra skiva ”Game Bird”. Det är ett helgjutet verk som jag har lyssnat mycket på och som nog skulle kunna kvala in på en tio-i-topp-lista över 2012 års bästa skivor.

Hade jag inte upptäckt Chet O’Keefe genom detta inköp hade jag ändå gjort det några veckor senare när jag såg honom spela som första akt till Kinky Friedman. Därefter har han nyligen besökt Sverige på ännu en turné. Flitigt turnerande har alltså varit Chets strategi för att verkligen fånga den skandinaviska publiken och detta har han dessutom kombinerat med en snabb uppföljare till ”Game Bird”.

Men det är inte alltid bra att ha för bråttom. Bra låtar kan inte forceras fram. Den nya skivan heter ”Because of You” och den är inte alls lika stark som föregångaren även om den är i samma stil: akustisk country med smått filosofiska vardagsbetraktelser (tänk John Prine så kommer ni kusligt nära). Jag märkte att den nya skivan var svagare redan vid första genomlyssningen men har sedan lyssnat flera gånger till för att se om materialet skulle växa till sig. Jag ville ge den en ärlig chans. Men låtarna växer inte, snarare tvärtom.

Det märks helt enkelt att Chet inte riktigt var redo för en ny skiva. En del av materialet känns lite som sådant som kanske blev över från föregångaren och ett par spår är halvklara låtar som Chet tydligen fått av Blaze Foleys syster och som han sedan har skrivit klart. Det kunde han ha struntat i. Blaze Foley är en mycket överskattad singer-songwriter vars hårda liv som uteliggare och tragiska död tyvärr gett honom en missriktad kultstatus. Missförstå mig inte. Visst har Blaze skrivit en handfull riktigt bra låtar men inte så många att han förtjänar att jämföras med t.ex. vännerna och kollegorna Townes van Zandt eller Billy Joe Shaver, vilket en del tycks inbilla sig. Blaze är inte alls i deras klass. Och dessa låtar är inte särskilt minnesvärda. Titellåten på skivan är väl ok men ”Goin’ Downtown” är en blek sak med svag melodi.

”Game Bird” visade att Chet O’Keefe egentligen kan bättre själv. Men här sviktar inspirationen ibland rejält och det finns egentligen inga spår som kan mäta sig med det bästa på föregångaren. Här finns ingen ”Econoline Van”, ”Game Bird”, ”In San Joaquin Valley” eller ”Ring The Bell”. Det finns absolut låtar som är småtrevliga (”Blue Martin”, ”Oh Angel”, ”Not Drunk Yet”) men det är inget man känner att man nödvändigtvis vill återvända till. Denna gång bjuds vi dessutom på ett riktigt bottennapp i form av den näst intill pinsamma ”Star Cafe” som blir en lång och meningslös fantasi om countrystjärnor. Både ”Hick Technology” och den avslutande ”Talking Kerrville Blues” tillhör mina favoriter och båda är underhållande men återigen ganska lättviktiga låtar. Denna gång saknas framförallt de starka ballader som var den förra skivans styrka och som behövs för att skapa en tilltalande helhet. Närmast kommer väl ”True Love” och ”Drinkin’ Day” tycker jag.

”Game Bird” hade tyngd och originalitet i låtskrivandet men ”Because of You” saknar i allt för hög grad detta och framstår alltså som ett hafsverk. Det mesta låter som sådant man hört förut och bättre. Det är en småtrevlig skiva men absolut inget mer. Förhoppningsvis tar Chet tid på sig att finna tillbaka till inspirationen innan han ger ut nästa skiva.

/Roger Jönsson