Recension
Midlake
Antiphon
(Bella Union)

Midlakes andra album, »The Trials Of Van Occupanther«, överraskande oss för sju år sedan och är fortfarande deras höjdpunkt i deras karriär (givetvis tillsammans med deras samarbete med John Grant på ”Queen Of Denmark, ett av 10-talets absoluta höjdpunkter).

Sångaren Tim Smith med sin karaktäristiska röst har till deras fjärde album ”Antiphon” slutat och den sirliga folkrocken från debuten ersätts nu mer och mer med rock med psykedeliska ansatser.

Det är tyngre och mörkare. Gitarristen Eric Pulido har tagit över sången. Han sjunger bra och spår av folkrock och fina sångstämmor finns kvar men albumet känns lite som en framtvingad nystart.
Folkinfluenserna är inte lika framträdande och istället är det mer rock, riff och psykedeliska utsvävningar. Instrumentala ”Vale” är kanske det tydligaste exemplet på det och jag gissar att de lyssnat en hel del på My Morning Jacket och Jacco Gardner istället för Moody Blues och Jethro Tull.

Men det är fortfarande väldigt bra och är det någon årstid som är Midlake, är det hösten. Höstsol, gula löv, lite lätt regn - det är deras ljudlandskap. Albumets inledning med titellåten, följt av ”Provider”, den absoluta höjdpunkten ”The Old And The Young” och ”It´s Going Down” är absolut en av de starkaste albumöppningarna i år.

Men just därför blir besvikelsen så stor när man vänder på skivan och allt tappar kraft och fokus. Kort och gott; långtråkigt och långdraget. ”Antiphon” förlänger och tar gruppens mystiska charm några steg vidare. Men ibland åt fel håll - hoppas de motbevisar det nästa gång.

/Thomas Lundvall

Lyssna på Spotify