Frågan är om det blir mer Austin, Texas Rockin' Blues än Texas Cannonballs? Bandet bildades 2011 efter att de varit musikervänner i tio år och består av:

* Preston Hubbard, bas & bakgrundssång. Preston spelade med Roomful of Blues på åtta album plus ett när de kompade Big Joe Turner. Ändlöst turnerande ingick självklart. Mest känd är han dock från åren i Fabulous Thunderbirds 1984-94. Det populära barbandet som blev skivbolaget CBS första prioritet när låten »Tuff Enuff« seglade upp på platinum-nivå. Det var galna år för Preston: världsturnéer, skivinspelningar, MTV, jetset, kokain & heroin, tjejer, hänga med Blues Brothers mm. Han beräknar själv att en miljon dollar gick upp i näsan eller in i de alltmer sönderstuckna armarna. Hans dikeskörning i slutet av 90-talet var monumental. Den slutade inte ens i rännstenen som missbrukande knarklangare med tvivelaktigt sällskap utan med några år i Texas statsfängelser. Sen fanns det bara en väg att gå för Preston som är ren sen år 2000.

* Hector Watt, gitarr, sång & låtskrivande. Hade under åren 1986-96 bandet Solid Senders där basisten Keith Ferguson ingick. Ferguson var killen som Preston Hubbard ersatte i Fabulous Thunderbirds pga hans drogproblem, snacka om ironi.. Senders beskrev sin musik som »Butt rockin' blues from Austin, Texas« och deras bästa skiva är »Everything´s Gonna Be Alright«.

* Jim Starboard, trummor. Har spelat med Gary Primich och Cornell Hurd, men mest känd är han från sitt mångåriga samarbete med galna rotrockaren Evan Johns & His H-Bombs.

* Chris Ruest, gitarr, sång & låtskrivande. Ynglingen i bandet, han är inte ens 40. Har släppt tre soloskivor: »Too Many Problems«, »No Second Chances« och »Live at Shakespeare's«. Spelar ofta i Sverige där han är känd som »Chris Ruest - fuck the rest«.

Skivan startar med bluesrockiga »Fly Away« i klassisk T-Birds-stil. I följande »Hard Way« står man på sitt andra ben, dvs hederlig bar-room-rock'n'roll-shuffle precis som favoriterna LeRoi Brothers. Hector skrev låten med Austinlegenden Lou Ann Barton.

»Texas Tumbleweed« är en annan favorit i samma stil. Wacka-wacka-gitarrer med snygg slide på toppen och man kan nästan känna när de torra växtbollarna blåser förbi ute i öknen, även om låten har ett mer mänskligt musiker-perspektiv:

I'm a Texas tumbleweed
I keep rollin' on down the road
The wind blows me where it wants to
and that's where I call home

»Me and the Devil« är mer av samma vara och även Stones-stötiga »One Slip« har snygg slide på en bädd av rock'n'roll.

»Blew My Head« å andra sidan hade varit perfekt för Omar & The Howlers. Texas Cannonballs visar sig också vara ett ytterst kompetent rockabillyband i sin retrosköna tvålåtarshyllning till Jerry McCain: »I Want Somebody To Love« och »Geronimo Rock«.

Stifta bekantskap med Texas Cannonballs som gör musik av alla de rätta anledningarna med hjärta, rötter och passion!

(Hela Preston Hubbards story publicerades i Austin Chronicle och finns att läsa på nätet. Där får vi också veta vad »The Malmo Rule« betydde, instiftat efter en 80-talsspelning med T-Birds på KB i Malmö.)