Recension
Reiersrud, Knut
Aftonblues
(Bluestown Record)

1973 nådde även svensk radio in i grannlandet Norge. Radiomottagarna hade nått en sådan kapacitet att de svenska bluesprogrammen Aftonblues och Mera Blues kunde fångas upp och avlyssnas av en 12-årig musikhungrig Knut Reiersrud. Den musik de bjöd på satta outplånliga spår. Spår som ännu idag 40 år senare finns djupt rotade och älskade.

Här har Knut Reiersrud plockat fram 12 låtar som kommer från detta det första årets lyssnande. 12 låtar som han inte gör covers på, utan egna tolkningar. Förutom att Knut är en lysande gitarrist är det just här i förmågan att tolka och skapa egna versioner som skiljer honom från många andra bland dagens countrybluesframförare. Medan många andra gör karbonlika kopior som spelas med enorm frenesi och intensitet har Knut lagt en decimeter luft mellan sig själv och låten han har valt att framföra. Det är i denna decimeter luft som han andas, det är här värmen samlas och det är där han hittar den korta distans som behövs för att göra det till något helt eget. Vilket han gör alldeles lysande.

Inspirationen kommer från olika stilar inom countrybluesen. Tålmodig träning gjorde sitt till. Resultatet är enastående. I ”Blind Blake” bjuder han på olika Piedemontbluesriff, i ”Rowdy Blues” Tommy Johnsoninspirerad Mississippi Deltablues, i ”James Alley Blues” en tidig songster av Richard ”Rabbit” Brown från New Orleans och i ”Greasy Greens” en medicine show blues från Peg Leg Sam. Och det var just Peg Leg Sam som gav Knut inspirationen till att lära sig spela munspel. Som han sedan också återkommer till i den reellika ”Noah´s Harp” från Noah Lewis. ”When Shadows Fall” är en poplåt från 30-talet som Knut här gör sin instrumentala version av. Inspirationen kommer från Snooks Eaglin. Andra inspirationskällor är Bo Carter och Scrapper Blackwell, två legendomsusade bluesgitarrister. Scrappers ”Back Door Blues” ser Knuts som den svåraste utmaning han har haft. Den blir också en av de starkaste låtarna på plattan. En annan som också hör hit är hans version av Tommy Johnsons ”Bye Bye Blues”. Kanske en av de bästa blueslåtar som har gjort, och Knut gör den all rättvisa på sitt personliga sätt. Samma gäller Robert Johnsons ”From Four Until Late” som han här väljer att spela med lapsteel. Ett härligt grepp.

Som avslutning bjuder Knut på en så ovanlig sak som ragtimeklassikern ”The Entertainer” på gitarr. Det kunde ha blivit en avslagen tråkig avslutning med en av de mest spelade ragtimelåtar vi känner till. Nu blir det istället en ny upplevelse i ett nytt format. En värdig avslutning.

Nu är det så, att Knut även spelar piano. Och det visar han med att ge sin version av St. Louis Jimmys ”I Have Had My Fun”, som han också spelade in tillsammans med Sunnyland Slim 1984.

Som bonus på plattan finns ett helt annat kapitel ur Knut Reiersruds långa musikerkarriär. Här hoppar vi fram tio år i tiden till en turné med Dr John och en konsert med Prince. ”Blinded By Love” skriven av Dr. John och Doc Pomus övergår i Princes ”Sometimes It Snows In April”. För mig känns det fel att här få dessa låtar så helt olika de tidigare spåren. Det känns mer som ett avstamp in i ett nytt kapitel i Knut Reiersruds musikaliska utveckling. Vilket vi ser fram emot med stort intresse.

Jag måste också säga några ord om CD-fodralet. Omslaget är bild av Knuts i sin ungdom i samma miljö som bilden av Robert Johnson från det tecknade omslag som fanns på Johnsons första återutgivning. Sedan finns här också fotot på Knut av idag men som han skulle ha sett ut på 20-talet. Ja, i en Blind Lemon Jeffersonpose.

Speciellt skoj är det också att höra, att Mera blues en gång i tiden bidrog till ett bluesintresse i den här omfattningen.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify