Ännu ett starkt album från Rita Engedalen. Jag tyckte att Ritas föregående »Chapels And Bars« från 2011 var en riktig höjdpunkt. Och »My Mother´s Blues« är en fin uppföljare. Kanske lite bredare i sitt anslag. Några spår med enbart det egna bandet Backbone och några med olika typer av gästinslag. Tillsammans varierat och inspirerat.

De spår som jag tycker är mest levande är de som har en lite mer melodiös, lite småskuttig shuffleliknade form. Då närmast titellåten »My Mother´s Blues«, som även har en fin fiol från Knut Nyheim. Sedan »I Didn´t Tell« med sina tre extra röster i bakgrunden. Och inte minst »The Hill« med både extra röster och ett fint gitarrspel från Geir Sundstöl på både National och pedal steel gitarr.

Samtidigt som jag då kan tycka att den taktfasta bluesen »A Song At Threadgills« med sina tre akustiska gitarrer är alldeles lysande.

Det som däremot inte fungerar så bra är när Rita och Göran Grini ska sjunga tillsammans i Kris Kristoffersons hyllning till Janis Joplin »Epitaph (Black And Blue)«. Det låter som om de inte var riktigt överens och därför haltar det bitvis här och där.

Rita fick en gitarr från 1930 av Jan Ingar Kvisler och blev naturligtvis tvungen att både döpa gitarren, skriva en sång om den, »Me And Rosa Lee«, och framföra den här. Låter bra om dem båda. Kärleksfullt.

»She Let The Eagle Fly« är en hyllning till Jessie Mae Hemphill, en legendarisk Delta Blues artist som gick bort 2006. Den framför hon tillsammans med en annan känd bluesartist, Ruthie Foster, som har en mycket snarlik röst. Systrar i blues.

De spår som Rita framför tillsammans med Backbone är rockigt intensiva i jämförelse. Här får Morten Omlid höja volymen och spela ut på sina elektriska gitarrer.

»My Mother´s Blues« avslutas med »Mississippi Prayers«, som är inspelad i Clarksdale tillsammans med medlemmar från två lokala körer. En stor gospel som knyter ihop slutet med början. För albumet inledningslåt är en a cappella, »Snow Falls«, som skulle kunna vara en spiritual lika väl som en samisk folksång.