Recension
Saints
King of the Sun
(Highway 125)

Chris Bailey är tillbaka! Egentligen var han inte borta, det bara kändes så ibland. När Bruce Springsteen nyligen spelade i Australien hyllade han Saints (vilket sen 1980 = Chris Bailey) genom att spela »Just Like Fire Would« från 1986 års album »All Fools Day«. Och det är ända dit man får gå för att förstå hur bra den nya skivan är. »All Fools Day« och det därpå följande mästerverket »Prodigal Son« (1988) är givna referenser och jämförelsepunkter.

Inspelad i Sydney med full budget och fullt band inkluderande cello, trombon och trumpet är detta den vindrickande, världsvana, observanta keltiska bardens återkomst. Ironi, humor och galna reflektioner är på plats, produktionen perfekt och rösten är bättre än årgångsvin.

Inom rockvärlden är Bailey en låtskrivande poet i absolut toppklass. Eftersom han är lika bra på att hitta efterhängsna melodier är han svårslagen. Själsligt mörker och bitande självironi blandas med närmast euforiska kärleksförklaringar.

Om vi börjar med kärleken och vårkänslorna är de inledande »(When I'm With You I'm the) King of the Sun« och »A Million Miles Away (La de Bloodyda)« bra exempel liksom »Mystified« där han i nästan samma andetag lyckas sjunga om att koka te och rosta bröd plus nedanstående:

the shining light behind your eyes it mystifies
the laws of nature fail when you are by my side
looking at the stars an orchestra of flowers
heart beats complete symphony on fire»

Även extatiska popstänkaren «All That's On My Mind» rymmer eftertanke och kärlek innan Bailey helt plötsligt tar rockhistorien till hjälp för att förklara sina känslor:

when you walk in the room
I hear a jukebox playing, hips start swaying
I'm flying higher than the moon
reeling and rocking, there's no stopping

Så utifrån nya skivan kan vi väl förmoda att Bailey och hans svenska fru lever ett gott liv i Amsterdam där de bott i många år. Vagabonden Bailey har tidigare haft bopålar nerslagna på så skilda ställen som Malmö, New Orleans, Paris, London och Brisbane.

Musikaliskt har det också varit en omväxlande resa. 70-talets Saints tillsammans med Ed Kuepper tog sig ända in i Londonpunkens hjärta via metalliska melodipunkplattan «(I'm) Stranded», närmast att jämföras med Ramones höjdpunkt «Leave Home». Den snabba uppföljaren «Eternally Yours» introducerade blåssektionspunk med «Know Your Product» och samhällskritik blandat med för nya vågen ganska ordrika och «flummiga» texter. Till tredje skivan «Prehistoric Sounds» (alla släppta inom två år) integrerade de även sin kärlek till 60-talssoul i musiken.

Men sedan 1980 är alltså Saints och Chris Bailey samma sak. Utmärkta albumen «The Monkey Puzzle», «Out In the Jungle» och «A Little Madness To Be Free» föregick skivorna som nämndes i inledningen.

I början på 90-talet fortsatte han att odla sin reflekterande, poetiska sida i eget namn med fullängdarna «Demons», «Savage Entertainment» och «54 Days at Sea».

Sen dess har nog många tappat kollen på Saints / Chris Bailey och det var väl ungefär vad han själv gjorde. Bailey tröttnade kraftigt på bilden av sig själv som den mer stillsamma sångaren / låtskrivaren och rensade luften med lite gammalt punkstök på 1996 års «Howling». Men precis som på den skivan och följande «Everybody Knows the Monkey», «Spit the Blues Out», «Nothing Is Sacred In My House» och «Imperious Delirium» har den stökigare sidan blandats med klassiska, melodiska Bailey-kompositioner. Ojämnt eller omväxlande, välj själv.

Häromåret släpptes den nästa helt bortglömda skivan C. Bailey & H. Burns: «Stranger» där Bailey sjunger 7 av de 12 spåren. Man kan se den som ett lyckat brobygge fram till den nya «King of the Sun».

Och om vi återgår till nya skivan igen så hittar vi där även ödesmättade spritdimman «Road To Oblivion part 2» som är en slags uppföljare till «Road To Oblivion» från 1992 års «Savage Entertainment».

Dessutom finns olycksbådande bankkrasch-låten «Mini Mantra part 1» och avslutande «Adventures In the Dark Arts of Watermelonery» som man kanske kan kalla Baileys egen «Sunday Morning Comin' Down».

Min favorit på «King of the Sun» är dock nästan sju minuter långa «Turn» som rullar fram i behagligt tempo med melodin och Baileys «förkylda» röst längst fram och en text fylld av bitterljuv ånger:

Never thought I'd feel so overloaded, over compilcated or explosive
Never thought I'd lose the peace of mind
Of all the things that I have done I might as well go underground
for every sorry twist and turn
Of all the things I haven't done, promises rotting in the sun

För att knyta ihop säcken och se den nya skivan i sitt historiska Saints-perspektiv får vi en bonus-CD betitlad «Songs From the Stash» där Bailey valt ut nio Saints-klassiker som just «All Fools Day» och Springsteen-favoriten «Just Like Fire Would». Saints brinner igen, fast det är stearinljus-varianten, inte «London's Burning".

/Urban Henriksson