Recension
Miles, Lynn
Downpour
(Continental Song City)

Man kan lika gärna säga det direkt. Det finns absolut ingenting originellt med Lynn Miles och hennes musik. Det finns artister som är eller krampaktigt försöker vara nyskapande och originella och så finns det de som istället arbetar inom en väl etablerad tradition och som inte direkt har för avsikt att utmana eller tänja på några gränser. Lynn Miles tillhör den senare kategorin. Hon skulle kunna karaktäriseras som Fred Eaglesmiths lite mer välartade syster.

Lynn Miles befinner sig som så många andra i det utpräglade singer-songwriter-facket där konkurrensen väl får sägas vara stenhård och där det finns många som med varierande framgång försöker göra samma sak. Den traditionellt ganska formbundna countrymusiken som kan spåras tillbaka till Hank Williams vardagliga men geniala livsbetraktelser utgör i hennes fall en tydlig grund för att sedan blandas upp med mycket lätta penseldrag från pop, rock, jazz och folkmusik. Hennes texter handlar nästan uteslutande om olycklig kärlek, hjärtsorg, och spruckna drömmar. I t.ex. ”Can’t Stop My Heart From Breaking” lägger sig Lynn Miles så nära Hank Williams arketypiska countrylåtar som det är möjligt att komma. Den melankoliska stämningen är allomfattande. Man skulle också kunna kalla henne för Kanadas svar på Lucinda Williams. Men till skillnad från sin amerikanska själsfrände har Lynn Miles aldrig riktigt nått någon större publik utanför hemlandet.

Nu släpps i Sverige hennes senaste skiva ”Downpour”. Både det stiliserade och vackra omslaget med det ensamma huset som hukar sig inför ett förestående oväder och titlarna i låtlistan (t.ex. ”Sad”, ”How To Be Alone”, ”Broken Hearted”) deklarerar innehållet med all önskvärd tydlighet. Det inledande, stillsamma spåret ”More” är en tydlig programförklaring där Miles passionerat försvarar den hopplösa romantikerns självförbrännande livsinställning:

I don’t cry I weep
I want the whole bottle
not just a shot
don’t want a little
want a lot
don’t want rain I want a downpour
don’t want less
I want more

Som de flesta andra textförfattare i countryfacket balanserar Lynn Miles farligt nära den typ av klichéer som tömts på all mening. ”Love is red and tears are blue” sjunger hon t.ex. ogenerat i en refräng på skivan. För att sedan plötsligt vässa pennan och följa upp det med en sådan här fint utmejslad liten bild:

Regrets are flowers without light
and they’re always sent at night
with a ribbon tied too tight
And a little stick of dynamite

Lyssnar man slarvigt kan det nog vara lätt att avfärda Miles låtar som dussinvaror. Men tränger man under ytan på den senaste skivan framträder istället en artist som på allvar försöker klämma ut ännu mer ur countrymusikens grundläggande ingredienser och den typ av universella teman som ju varierats i oändlighet allt sedan just Hank Williams dagar. Det är en fin ambition tycker jag och vid upprepade lyssningar får man sin belöning. Skivan tillhör den typ som växer för varje genomlyssning och som avslöjar sina kvalitéer långsamt. Det beror också på att den håller så hög och jämn kvalité. Låtarna är väl genomarbetade och texterna innehåller faktiskt en hel del fina iaktagelser och formuleringar. Melodierna är genomgående starka. Det samma kan sägas om de musikaliska arrangemangen av den talangfulle producenten och medmusikern Ian Leefuvre. Låtarna varieras fint i detaljerna och i tempo utan att man någonsin spräcker den enhetlighet i känsla och halvakustiska ton som starkt präglar albumet. Lynn Miles har en i mina öron tilltalande röst som passar bra för materialet och som utan att vara det minsta originell eller spektakulär ändå har en liten personlig ton.

Slutomdömet blir att ”Downpour” faktiskt mycket väl skulle kunna framstå som ett av årets starkaste countryalbum när 2013 slutsummeras. Det är svårt att plocka ut favoriter ifrån ”Downpour” eftersom den är så jämnstark. Men lyssna t.ex. gärna på den finstämda balladen ”Moth” eller den melankoliska skildringen av musikerlivet i ”The Road”. Den poppigare ”Lessons in Everything” och den lätt cocktail-jazziga ”Party Too Long” som exakt fångar känslan av att man stannat kvar för länge på krogen är några andra höjdpunkter.

Jag har inte hört alla Lynn Miles tidigare album men jag föreställer mig att detta definitivt tillhör hennes allra starkaste verk. De jag har tidigare, genombrottsplattan ”Slightly Haunted” från 1996 och uppföljaren ”Night in a Strange Town” från 1997 är hyfsade plattor och innehåller vissa guldkorn men som helheter är de betydligt svagare och när jag nu letade upp dem därhemma upptäckte jag att de faktiskt låg i min ”utrensningshög” i skivsamlingen. Nu åker de dock tillbaka in i hyllan tillsammans med denna nya starka skiva som verkligen återupplivat mitt intresse för Lynn Miles. Jag minns att jag var lite skeptisk till ”Unravel” från 2001 som dock många hyllade som ett steg framåt i Lynns karriär. Och skivorna därefter har gått mig – och förmodligen stora delar av den svenska publiken – spårlöst förbi. Kanske är det rentav dags att undersöka vad man missat.

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify