Recension
Farris, Mike
Shout! Live
(INO Records)

Jag har länge gillat Mary Gauthier. Tidigare i år hittade jag fram till John Fullbrights utmärkta album ”From the ground up”. När jag så läser på Gauthiers hemsida att Fullbright gör en version av hennes ”Mercy now” tillsammans med Mike Farris blir jag nyfiken på för mig okände Farris. Tittar på en video. Lyssnar lite. Ok, inte mer. Lyssnar igen. Fastnar för någonting i Farris röst och köper ett par av hans cd på nätet. Det var ett bra beslut.

”Shout! Live” är inspelad på Station Inn i Nashville under fyra kvällar hösten 2008.

Mike Farris har en djup, fyllig soulröst som ensam lyfter taket på vilken gammal kyrka som helst. När han dessutom backas han upp av trumpet, saxofon och trombon, ett piano eller en hammondorgel, trummor, gitarr och fyra systrar McCrary på körsång finns det många alternativ att lyfta med. Och alla bara väntar på sin tur att gasa. Alla vill vara med, helst hela tiden. Det är i grunden gospel direkt från kranen, men det osar av inspiration från låt oss säga Otis Clay, Al Green och Southside Johnny.

Jag är ingen anhängare av religion och kan ibland ha svårt att ta till mig låtar där texten är alltför direkt i sitt religiösa budskap. Det tar tio sekunder för att jag ska spara mina invändningar. För det svänger, det svänger, det svänger. I fjärde låten ”Sit down servant” sjunger jag glatt med i refrängen ”I just got to heaven and I can´t sit down, I just got to heaven and I can´t sit down”. Ingen av musikerna har tvingats upp på scenen de här kvällarna. Jag lovar.

När de drar ned på tempot efter fem låtar och ett tamburinsolo gör de en långsam majestätisk blues av Farris egna ”Devil don´t sleep”. I andra låtar försöker de ibland ta det lite lugnt, men det är alltid någon i bandet som kommer in och höjer tempot. De gör gospelstandards som ”Precious Lord take my hand” och ”Oh, Mary don´t you weep”, Sister Rosetta Tharpes ”Can´t no grave hold my body down”, ”Will the circle be unbroken”, ”Take me (I´ll take you there)” och en handfull av Farris egna låtar i samma anda. Det känns som att det kvittar vad de spelar. Glädjen och kärleken till musiken går spikrakt från Nashville in i mitt svenska vardagsrum

Buddy Miller har sagt att »Mike Farris has enough heart, soul, and power to light up a city. He mixes up the elements and turns them into something new, beautiful, and uniquely his own«. Precis så…

För er som var vakna redan för några år sedan är det här gårdagens nyheter. För mig är det ett av årets bästa album. Från 2009. Spela så högt ni vågar. Försök att stå still om ni kan. Om ni föredrar studioinspelningar så finns nio av dessa fjorton låtar med på Mike Farris lika lysande album ”Salvation in lights” från 2007.

/Mattias Syrén