Hösten 2013 var southern-soul-blues-gospelrockaren Mike Farris i Sverige på en kort solo-turné. Söker man på youtube så finns där ett par guldkorn, inte minst från Falkenberg. Eller Bjursås. Med komp av Willy Clay-bands Björn Pettersson. Efter den turnén var det många som undrade vad som hade drabbat dem. Vem det var som hade flugits in från Nashville, med tonade glasögon, boots och ett kors runt halsen.

Mike Farris sjunger med ett twang och ett hjärta som i generationer letat sig uppströms Mississippi-floden, över Memphis och vidare upp mot gospelstaden Chicago. Sam Cooke, Reverend Al Green, Mahalia Jackson och pastor C.J Johnson nickar och hel bunt änglar brer sina vida vingar över honom.

Men så har det inte alltid varit. Mike Farris har gjort en lång resa från 1990-talets Screamin’ Cheetah Wheelies som debuterade med albumet under samma namn 1993 och som turnerade i stort sett non-stop under ett par års tid. Det gick rätt käpprätt för Farris som föll tillbaka i ett missbruk han levde i som ung. Farris lämnade Screamin’ Cheetah och gjorde sin första soloskiva 2002.

2005 var han nykter för första gången sedan femton års ålder. Beslutet att försöka ändra sitt liv kom stående invid en väns grav. Gospel-soul-plattan Salvation in lights kom 2007 och 2008 utsågs han till New/Emerging Artist av AMA.

Sju år gick mellan Salvation in Lights och Shine for all the people som är det sjätte under eget namn. Med den kliver Farris ut i en musikalisk självklarhet som tycks kommen ur smärta och nåden. Shine for all the people öppnar med Blind Willie McTells River Jordan, komplett med blås som hade varit omöjligt utan begravningstågen på Bourbon Street i New Orleans. Sen går det bara vidare. Det går inte att hejda. Jonah and the Whale. Sparrow: »Don’t you know I sang because I’m free?« och rakt in i Mary Gauthiers Mercy Now, en låt som kom till Farris i samband med att han fått beskedet om att hans pappa drabbats av lungcancer.

Shine for all the people kom till som ett kickstarter-projekt och har nu vunnit en Grammy för bästa roots gospel. När telefonsamtalet om nomineringen kom höll Farris på att byta diskbänk.

Real Fine Day, Power of Love är Farris egna låtar. Pastor C.J Johnsons Something keeps Telling Me är en länk till Sam Cooks Change Gonna Come, en låt Farris gjorde på Salvation in Lights.

Och det spelar ingen roll var han står på scen. I september såg jag honom på en fundraisingkväll i Nashville för en flicka vars familj behövde få in pengar till en cancerbehandling, hela bandet med körsångerskorna och Brother Paul Brown på orgel. Farris kom ut långt efter extranummer och allsång och avslutade a cappella med flickan. Dagen efter på skiv- och bokaffären Grimeys bakgård. En varm eftermiddag där folk hängde som klasar från brandtrapporna. Det var som en ovanligt lyckad högmässa. Lycklig. Skuldfri. Som om våra liv kunde börja på nytt.

Buddy Miller säger: »Mike Farris has enough heart, soul, and power to light up a city.«
Visst är det så, men vad är då upplysning annat än ett tal om det sanna?

Under Grammy-galan i Los Angeles där Farris tog emot sin Grammy för bästa roots-gospel-skiva 2014, satte Bob Dylan fingret på detta när han berättade om hur Sam Cooke hade svarat när han fått beröm för att hade en vacker röst:
”…voices ought not to be measured by how pretty they are. Instead they matter only if they convince you that they are telling the truth."

Mike Farris övertygar oss om det.