Recension
Staples, Mavis
One True Vine
(Anti)

Jag har en öm relation till Mavis Staples. Ända sedan 60-talet har jag varit en underdånig beundrare av Mavis, hennes charm och hennes röst. Det känns som vi har någon form av kontakt. I alla fall tror jag det. För i början av 80-talet gjorde Kalle Oldby och jag en genomgång av The Staples Singers av karriär för tidningen LARM. Jag skickade en bunt tidningar och ett avrivet extra omslag till en adress jag hade fått via en bandbokare i Chicago. Tillbaka kom ett personligt tackbrev från Pops Staples och tidningsomslaget med tack från alla. Också från Mavis. Min beundran håller i sig och den har inte blivit mindre av Mavis senaste album, ”One True Vine”.

Jeff Tweedy har tagit över mer av utrymmet. Jag tror också att Mavis förtroende för Jeff har ökat efter det goda samarbete de hade med den förra plattan, och gett honom fler möjligheter och större påverkan. Det är i princip bara Jeff och hans son Spencer som spelar på plattan. Jeff de många instrumenten och Spencer trummor och percussion. Goda ledsagare är också de tre bakgrundssångarna Donny Gerrard, Kelly Hogan och Tiffany ”Makeda” Francisco.

”One True Vine” är en mer lågmäld och eftertänksam platta. Inga stora åtbörder. Det jag en gång beundrade Mavis så mycket för, var att hon kunde sjunga på både in- och utandningen och bar fram The Staples Singers med stor och tydlig röst. Det är mindre av både det ena och det andra här, men ändå en väldigt tydlig Mavis Staples röst och framtoning. Lite äldre, men lika värm och kär.

Det är också en mer uttalad gospelplatta än vad vi har varit vana vid att få från Mavis på senaste tiden. Här finns ett flertal traditionella sånger och de övriga har ett klart religiöst budskap. ”One True Vine” inleds med ”Holy Ghost” från Alan Sparhawk i Low, som följs av Jeff Tweedys ”Every Step” och ”Can You Get To That” av George Clinton från Funkadelic. Det är också det spår som kommer närmast den gamla Staples Singers-stilen. Sedan följer Jeff Tweedys ”Jesus Wept” innan den lätt svängiga så typiska Nick Lowe-kompositionen ”Far Celetial Shore” öppnar upp för det mer traditionella partiet, som inleds med ”What Are They Doing In Heaven Today” i marschtakt och med blås. Nu är Mavis på sin pappas gata. Trygg och öm. Den följs av den lite ovanligare ”Sow Good Seeds”. Åter till södern med ett drag av countrybluesgospel och med Mavis bandgitarrist Rick Holmstrom på en undanskymd gitarr. Jeffs slidegitarr dominerar ljudbilden. Att Jeff inte vill göra någon Staples Singers-kopia eller låta Pops gamla ande vila över inspelningarna hörs också tydligt i Pops ”I Like The Things About Me”, där en överstyrd lite ilsken gitarr inte alls påminner om det Pops skulle gjort med sitt mer vibrerande gitarrspel. Här finns ingen tydlig koppling till Pops, hans sång och gitarrspel. Samtidigt känner vi att hans ande svävar över den musik Mavis gör. Hon är präglad av honom och hon älskar också honom så mycket för det han gjorde.

Trots detta är ”One True Vine” en Mavis Staples platta. Det är hennes val, hennes vilja, hennes sång och uttryck som kommer fram. Hon har alltid varit stark och här känner vi den egna styrkan ta all plats. Lågmäld men trygg, full av förtröstan.

Det finns inget att klaga på. Möjligen den korta tiden. Bara 35 minuter. Men det går att få mer ganska snart. Missa inte chansen att se och höra henna på Malmöfestivalen i augusti. Jag kommer att vara där och uttrycka min beundran.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify