Recension
Jarrett, Keith & Gary Peacock och Jack DeJohnette
Somewhere
(ECM/Naxos)

Det finns åtminstone fyra tydliga linjer i Keith Jarretts musik. Med sina tidiga grupper, både i USA och Europa, spelade han improvisationsmusik med rötter i frijazzens tänkande. I sina solokonserter har han radikaliserat det improvisatoriska elementet än mer.

De består av musik som bokstavligen skapas i ögonblicket; Jarrett har själv sagt att han tömmer sitt medvetande inför dessa. Han har också komponerat klassiskt, och så har han en standardstrio med basisten Gary Peacock och trummisen Jack De Johnette. Det är den som kan höras på Jarretts nya skiva, »Somewhere«.

Den spelades in live i Luzern för ganska precis fyra år sedan. Trion öppnar med Jarretts »Deep Space« som elegant glider över i Miles Davis-kompositionen »Solar«. Jarretts meditativt sökande anslag blir allt bluesigare, och i dialog med Peacocks vandrande bas ger han musiken allt basalare karaktär.

Sedan följer en utsökt tolkning av den vackra balladen »Stars Fell on Alabama« från 1934 av Frank Perkins. Den finns i mer än hundra versioner, men de flesta är vokala. Keith Jarrett och hans medmusiker illustrerar i stället texten av Michael Parish, och låter pianodrillarna antyda ett meteorregn medan Peacock och DeJohnnette målar upp en stämningsladdad nattbild i bakgrunden. Även Gary Peacocks bassolo fungerar som programmusikalisk illustration.

Samma lätta lekfullhet präglar tolkningen av Harold Arlens »Between the Devil and the Deep Blue Sea«. Det saknas inte versioner av dessa kompositioner, inte heller av titelspåret »Somewhere« från West Side Story.

Men Jarretts standardstrio hittar hela tiden nya vinklar, ingångar och förhållningssätt till styckena. I förhållande till Keith Jarretts övriga musik är trions strukturerad. I strukturen förenas det antydda grundmönstret med respekten för materialet, sedan löper improvisationerna även enligt sin egen, gradvist formade, inre logik.

Det är lysande musik, både i sin egen rätt och som replipunkt i ett konstnärsskap som i övrigt formas av mindre tyglade visioner.

/Magnus Eriksson