Tillsammans med sin bror Matthew och under namnet The Fiery Furnaces gjorde Eleanor Friedberger 5-6 album under 2000-talet. Låt oss något förenklat kalla dem ojämn experimentell indie-pop.

2011 släppte Eleanor Friedberger sitt första soloalbum »Last Summer« och redan på det albumet förflyttade hon indiekänslan från Fiery Furnaces mot mer tydliga poplåtar och hon har verkligen en röst som passar för det.

Tillsammans med singer-songwritern och författaren Wesley Stace från Philadelphia (artistnamn John Wesley Harding) har hon nu förfinat sin musikpalett att omfatta ett bredare spektrum av teman och perspektiv än tidigare, samtidigt som hon har förenklat ljudbilden ytterligare till, kort och gott, POP - enkelt och tidlöst.

Det har skett tydliga förändringar i hennes låtskrivande som hon fortsatt att utveckla och det med fokus på texterna. Texterna är överraskande breda i sitt tilltal med berättelser om allt från party i New York-natten (When I Knew) till de där ensamma och långsamma dagarna (My Own World). De är som reseberättelser i hennes eget sinne och albumet känns ibland mer som en novellsamling än ett album. Avslutande »Singing Time« är en bitterljuv final där Eleanor över en dämpad gitarr sjunger om sitt dödsdömda förhållande.

Även om jag är väldigt förtjust i strama poparrangemang så är det Friedbergs precision i att sjunga sina ironiska och kvicka texter som gör att albumet dröjer sig kvar. Eller kanske just kombinationen av dessa två delar.

Visserligen tappar albumet lite i kraft i dess andra hälft och låtarna blir mer och mer otydliga men som helhet är det absolut det album som hon ska vara stoltast över.

Hittills.