Recension
Uncle Lucius
and you are me
(Blue Rose Records)

Uncle Lucius kan man, kanske lite fördomsfullt, jämföra med Black Crowes och till viss del också Allman Brothers Band. Ett Austin-baserat rockband där deras senaste studioalbum ”and you are me” nu släpps i Europa.

Uncle Lucius letar djupt bland sina rötter och influenserna i deras musik, från rhythm & blues och soul till southern rock, har säkert att göra med den smältdegel av musik som Austin och Texas är. Det hörs tydligt på inledande ”Set Ourselves Free” och ”Pocket Full Of Misery” och även i de lugnare låtarna som t ex ”Rosalia”. Bilåkarmusik. Snyggt och klassiskt producerat.

I intervjuer berättar de att i princip alla i bandet skriver låtar. Ibland tillsammans och ibland en och en. ”För att ta tillvara personliga influenser och olika inspirationskällor”.

Säkert bra för gruppen och sammanhållningen men som lyssnare blir man tveksam när man kommer till slutet av albumet. Sista 3-4 låtarna blir det mindre och mindre intressant. ”Just Keep Walking” är ett inte så lyckat försök att låta som The Band. ”There Is No End” och ”I Am You” är båda minst två-tre minuter för långa. Den förstnämnda kommer allt för nära hårdrocksposer och den senare börjar stilfullt balladaktigt med akustisk gitarr och piano men tonar de sista tre minuterna ut i ingenting.

Men innan dess finns många goda exempel på när deras kollektiva låtskrivande lyckas. »Willing Wasted Time« har ett tjockt lager av gitarrer tillsammans med bra sång. »Keep The Wolves Away« är en Springsteen-liknande berättelse om sjukdom och ekonomisk kamp och ”Somewhere Else” känns som Counting Crows i sina bästa stunder.

Bra rock? Absolut. Men säkert bättre nästa gång om dom vågar kritisera sig själva om det kollektiva låtskrivandet.

/Thomas Lundvall