Det här är ett långsamt och introvert album. Precis vad vi människor behöver.

Viles lätt nasala röst och melodierna ger den inledande känslan av att allt går i slow motion. Men ge det tid och du har ett av årets allra bästa album att återvända till. Ju mer man lyssnar desto mer uppskattar man musikens och musikernas känsla för detaljer i melodierna, gitarrspelet och i den stilsäkra produktionen.

De influenser som hörs tydligast i Kurt Viles musikskapande är Neil Young, Tom Petty och John Fahey. Framförallt den senare pga det akustiska och labyrintiska gitarrspelet som kan relateras till amerikansk blues och folk. Ganska säker på att Kurt har lyssnat en hel del på Faheys arkitektoriska gitarrslingor.

Kurt Viles verkar ofta återanvända olika kombinationer av samma mollackord. Titellåten, tillika öppningsspåret, är en nio minuters melodi i maklig takt som egentligen sammanfattar hela albumet. Och avslutande »Goldtone« på 10 minuter känns som kulmen på Vile:s strävan att komma bort från människor, ljud, civilisation och hitta någonstans att sitta och vissla eller gnola på sin egen melodi.

Och man gnolar gärna med.

Hans sound - varmt, lugnt och rymligt - rör sig i sin egen takt och låtarna vecklar ut sig med sin egen lugna logik. Texterna däremot, som ofta handlar om längtan efter familj och lite naiva betraktelser från turnélivet, är den enda svaga punkten på detta album.

»Wakin´ On A Pretty Daze« övertygar mig om att Kurt Vile kommer att bli en av de stora amerikanska låtskrivarna och gitarristerna i vår tid. Detta 69-minuters album består av svepande, expansiva låtar som är både mycket intima och konverserade. Albumet skulle ha låtit lika bra 1975 och kommer säkert att låta lika bra 2033.

Vile:s hemstad är Philadelphia. Stephen Powers (graffitikonstnär med namnet ESPO - »Exterior Surface Painting Outreach«) har målat omslagets väggmålning på en övergiven byggnad i Philadelphia. Ytterligare något att långsamt ta sig an.