Recension
Earle, Steve
The Low Highway
(New West Records)

Steve Earle är som en nära vän, någon man träffar då och då och som det alltid händer saker omkring. Man glömmer aldrig första gången man träffades (debuten/klassikern ”Guitar Town”), man lider och försöker förstå när det går fel (droger, fängelse), lika mycket som man jublar när det åstadkoms musik i stil med ”I Feel Alright” och man blir glad och överraskad när några av alla idéer hittar ända fram (skådespeleri och musik till tv-serierna The Wire och Treme).

Och när man sätter sig ned och lyssnar, vet man att det berättas sanningar. ”The Low Highway” är inget undantag. Det handlar mycket om hans eget land och hur han betraktar det från sin turnébuss, Men det handlar också om honom själv och, låt oss kalla det, inre betraktelser.

I öppningsspåret berättar han om den desperation han bevittnar i sitt land. ”The ghost of America watching me/Through the broken windows of the factory”. Nästa två låtar beskriver människor vars liv är fyllda med dessa spöken. »Calico County« är klassisk Earle-rock där personen dras till ett liv i droger och kriminalitet när alla andra möjligheter för länge sen har lagts ned. ”Burn It Down » är bara frustration om alla ansiktslösa fienden. Där personen i fråga överväger att tända på det lokala Wal-Mart, även om Earles sång klargör att den här killen förmodligen är för besegrad att fullfölja sitt hot.

Men han tittar också inåt och betraktar sig själv. I «Pocket Full Of Rain», konfronterar han sina misstag i sitt förflutna och hans försök att komma ut på andra sidan, krossad men klokare. «Invisible" känns som en skoningslös beskrivning på inre oro. Avslutande ”Remember me” är en ljuvlig Earle-ballad till sin treårige son John Henry. ”I can only that hope I do my best / With whatever time that we got left / And when everything´s done and said / You´ll remember me”.

Albumet är hans bästa sen El Corazón från 1997. Det känns som hans liveband ”The Dukes (& Duchesses)” är mycket samspelta och han hanterar sin röst på ett mer sparsmakat sätt än tidigare. Detsamma gäller användandet av dragspel, fiol och piano. T ex på zydecoinfluerade “That All You Got?” och det sköna svänget på “After Mardi Gras”.

/Thomas Lundvall