 |
| ||||||
 |
Recension
LaSalle, Ron
When Hellhounds Meet Angels
(PHQ Records)
Jag tror att många artister bör man ha sett på scenen för att förstå hur bra de är. Det räcker inte med att spela deras plattor. De är först när man har upplevt dem i verkligheten som bilden blir skarp.
En sådan artist är Jimmy LaFave. Man kan gilla hans plattor och älska hans låtar, men har man inte sett honom framföra dem live för en hänförd publik, så vet man inte hur stor han egentligen är. All den utstrålning som hans musik äger, kommer fram när Jimmy har sin publik inom räckhåll. Tillsammans blir han och publiken en enhet som lever sig in i varje ord i varje textrad. Jag har sett detta på hans hemmaplan i Austin flera gånger och jag upplevde samma sak när han var i Malmö som förband till Doug Sahm på KB en gång i tiden. Efteråt var det många i publiken som pratade om Jimmy LaFave, trots att Doug och hans band gjorde en osannolik konsert i den rådande Texas-hettan som vi fick på köpet.
Jag tänker på detta när jag spelar Ron LaSalles nya album »When Hellhounds Meet Angels«.
Den visar upp en man som kan skriva bra, mycket bra, låtar. Och som sjunger dem med en röst som kan skrämma småbarn. LaSalle ligger i samma division som Tom Waits när det gäller rost i rören.
Men det låter fräckt och han använder rösten lika elegant i rökiga och gungande bluesnummer som i lite lättare blå countryballader.
Plattans höjdpunkt heter »Touch of The Blues« och där träder en av LaSalles gästartister in och förgyller den redan vackra låten. Det är Jim Williamsons på flugelhorn, samme man som brukar dyka upp tillsammans med Delbert McClinton.
Bandet bakom LaSalle växer och krymper allt efter hur låtarna ska växa fram och det förekommer både violin, cello och andra finstämda instrument som konkurrerar med en Hammond B3, slideguitars och annat välbekant.
Jag upplever att plattan växer för varje spelning och skulle vilja se den här mannen i verkligheten. Jag tror att han är en man som likt Jimmy LaFave ser sin publik i ögonen även när han blundar
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.