Recension
Brady, Paul
Say What You Feel
(Compass)

1965. På Maritime Hotel i Belfast vräker Van Morrison fram sin keltiska rhythm & blues ur skrangliga högtalare tillsammans med Them. I Dublin står Paul Brady på scenen med samma svarta bluesmän i ryggen. Men det blir den irländska folkmusiken som tar över hos Brady. Först i The Johnstons, sen i Planxty där också Christy Moore, ett annat av den irländska musikens största namn, huserar. Under mer än 20 år är Paul Brady ett av de mest lysande namnen inom irländsk folkmusik och det blev många förvånade miner när han börjar skriva egna låtar i slutet av 70-talet.

25 år senare påminner han mer om Van Morrison än nånsin. Samma keltiska soulmusik, samma själfulla röst som vränger varenda nyans ur orden och samma Hammond-dränkta gospelkänsla i de snabbare låtarna. Men Brady är en mjukare, snällare Morrison, ibland lite för snäll som i rätt soppiga ”Locked Up In Heaven”. Å andra sidan är ”I Only Want You” en klassisk kärleksballad, ”Love In the Bubble” fartig gospelpop och ”Say What You Feel”, mjukt svängig som när Morrison är som bäst. I ”The You That´s Really You” är han bluesigt funkig i The Bands anda och ”Doin´ It In the Dark” har tydlig påverkan från Dylans religiösa period med jazzig orgel från Reese Wynans.

Ändå. På lagom volym är det här perfekt söndagsmorgon-musik.

/Christer Olsson

Lyssna på Spotify