Recension
Curran, Amelia
Hunter Hunter
(Six Shooter Records)

Möjligen måste varje kanadensisk singer-songwriter förhålla sig till det tunga arvet: Leonard Cohen, Joni Mitchell och Neil Young. Särskilt för unga kvinnor, och det gäller sannerligen inte enbart kanadensiskor, har Joni Mitchell ofta blivit ett spöke som varit omöjligt att sjunga sig förbi. Jag har som lyssnare varit rätt ointresserad av denna, har det stundom verkat som, obligatoriska fixering. »Blue« är liksom redan gjord.

Med Amelia Curran förhåller det sig annorlunda. Naturligtvis har hon lyssnat på Mitchell, men »Hunter Hunter« låter egen och inte som en vördnadsfull hyllning till den ouppnåeliga. Curran tar sig alltså ut ur skuggan, förbi spöket, och hon har sina egna historier att berätta.

Navelskåderiet är förvisso påtagligt men det är också viljan och talangen att kommunicera. Med personlig röst av det djupare slaget och med allmängiltiga texter kommer Curran långt. Hypnotiska »The mistress« är bäst och slutraderna sammanfattar plattan ganska bra: ”Is it better to be grounded? Is it better to be free? Am I better off without you? Am I happier alone? Hello, its me the mistress, could you please pick up the phone?”

Orkestreringen är sparsam, låtarna både avskalade och arrangerade. Trumsetet plockas fram i ett par nummer, i övrigt är det akustiska stränginstrument som gäller: gitarrer, dobro, banjo med flera. Godis i mina öron, men inte kolhydratstinnare än nödvändigt.

»Hunter Hunter« är faktiskt en skiva utan svackor gjord av en sångerska med eget språk och den i sammanhanget avgörande förmågan att slänga in lite popinfluenser i det som annars kunde blivit ännu en folkplatta och inte så mycket mer. För jag nämnde väl att de utmärkta melodierna är både catchy och, förmodligen, långlivade?

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify