Recension
Vaughan, Jimmie
Plays Blues, Ballads & Favorites
(Proper)

Gott och blandat från Jimmie Vaughan. Gott för att det är en massa fina låtar och blandat för att det är i många olika stilar. En djupdykning i nostalgiträsket kanske? Nej, definitivt inte. Det låter för det mesta fräscht och nykommet. En värdig hyllning till gamla inspirationskällor.

Samtidigt som det är enkelt att välja sina favoritlåtar är det svårt att bestämma sig för hur man ska hantera dem. Antingen kan man göra covers eller så kan man göra helt ny versioner eller så gör man något mitt emellan. Det är väl där Jimmie har hamnat på gungbrädan. Varken eller. Nu behöver det inte vara fel. Det kan bli riktigt bra och riktigt roligt. Igenkänning finns där men samtidigt något nytt. I bästa fall något positivt nytt. Ett tillskott till det som en gång faktiskt var en stor favorit för många. Det är ett vågspel. Det kan bli precis hur fel som helst.

Jag tror inte Jimmie har valt spekulativt, utan med omsorg och med hjärtat. Det är blues, det är R&B, det är Texasflyt, det är New Orleansgung, det är lite soul, lite country och det är rock ´n´ roll. Det mesta är gammalt. Men det finns en egen nyskriven låt, ”Comin´ & Goin´”, som svänger som en klassisk Gatemouth Brown-låt.

Hör sedan här; ”The Pleasure´s All Mine” Billy The Kid Emerson, ”Come Love” Jimmy Reed, ”I´m Leaving It Up To You” Dale & Grace, ”How Can You Be So Mean” Johnny Ace, ”Just A Little Bit” Roscoe Gordon, ”Lonely Weekends” Charlie Rich, ”RM Blues” Roy Milton, ”Send Me Some Lovin´” Little Richard och ”Why, Why, Why” Doug Sahm, för att nämna några. En riktig blandning, och skoj dessutom.

Jimmie spelar som vanligt en lysande gitarr och sjunger som vanligt mindre bra. Precis vad vi kunde förvänta oss. Då väljer man att ta någon instrumentallåt och några sångbidrag från andra för att lätta upp. Lou Ann Barton gör sitt inhopp på två spår; slagdängan från Benjamin & Weiss ”Wheel Of Fortune” och Little Richards ”Send Me Some Lovin´”. Och det gör hon bra. Dessutom duettar hon på ytterligare några spår med den äran.

Bill Willis på Hammond B3 är den andra gästen. Han har ett förflutet i James Browns och Bill Doggetts orkestrar. Hans orgel ger helheten ett nyvaket intryck på en del spår och hans sång kommer dessutom till på Willie Nelsons ”Funny How Time Slips Away”. I övrigt är det gamla kändisar i bandet; George Rains trummor, Ronnie James bas, Derek O´Brien eller Billy Pitman kompgitarr, Greg Picollo tenorsax, Kas Kasenoff baritonsax och Ephraim Owens trumpet.

En del består från det högoktaniga bluesrocksound som Jimmie initierade med The Fabulous Thunderbirds 1974 men det mesta här är mer jordnära och tillbakablickande. Gott så, och blandat.

/Staffan Solding