Recension
Rag-And-Bone
Novice Pioneer
(Rag-and-Bone Music)

Rag and Bone betyder på ren svenska Mats Nilsson plus ett antal förstklassiga musiker, som tittar in i studion då och då när det vankas inspelning. Tillsammans spelar de Nilssons låtar, han sjunger dem själv, och resultatet blir musik som låter och framförs som om Malmö ligger någonstans i USA.

Malmö har sedan ett par år tillbaka ett ovanligt rikt musikliv, där några namn visar internationell klass och åstadkommer CD-album som borde slå världen med häpnad. Men internationella framgångar kräver både tur och skicklighet och ingen vet på förhand om en bra platta blir en succé eller hamnar i REA-lådorna. Det är förresten inte mycket lättare att bli ett stort namn hemma i Sverige.

Mats Nilsson står på tröskeln till hela härligheten. Med lite flax kan han bli stor, med mycket flax kan han bli hur stor som helst.

I sin roll som Rag and Bone ger han oss allt från rå rock till lättfotad boogie. I tolv låtar får vi höra Nilssons betraktelser av sin omvärld. Han hittar catchy melodier som lätt smyger sig in i öronen och fastnar i skallen. Texterna är typiska för den här genren och pendlar mellan smått genialiska till svårbegripliga. »A hundred years of thirst, A young girl´s smile, In the corner of the brass eagle´s eye« hör till de sistnämnda. Jag begriper inte ett skvatt, men blir så klart nyfiken på fortsättningen.

Det som imponerar mest är anslaget, tonen, hantverket och helheten. »Novice Pioneer« är en väl genomförd resa i americana, där Nilsson själv och hans låtar får utmärkt assistans av en rad superproffs. Från gamla Georgia Satellites kommer Dan Baird med en slide, från Quireboys lånar Nilsson in Guy Griffin och hans sologitarr och från Skåne går en karavan av tunga namn raka vägen in i studion, anförda av Pontus Snibb, som provar på en hel del olika instrument.

Nästan alla de tolv spåren är värda fem poäng av fem möjliga. Nästan, alltså. Lika bra som öppningsspåret »Novice Pioneer«, som rullar fram och markerar plattans stämning, är inte alla låtarna. Alla är inte heller lika avspända som avslutningslåten »Lunar Hop«. Men undantagen är inte mer än ett par stycken. Resten gör mig glad och hoppfull.

Hoppfull i meningen att talang utöver det vanliga måste löna sig.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify