Recension
McClinton, Delbert
Acquired Taste
(New West/Playground)

Han har gjort allt, tror jag. Det mesta, åtminstone. Han skrev sin första låt på en kondomförpackning, han har spelat med bluesjätten Howlin’ Wolf och spytt på legendaren Jimmy Reeds mikrofon. Han lärde John Lennon spela munspel (om det nu är sant), gjorde countryrock med Delbert & Glen och arrangerar årliga musikkryssningar till Bahamas, ”Delbert McClinton’s Sandy Beaches Cruise”. Han har avverkat några fruar för mycket, för att inte tala om den mängd kokain som slukades och lade sordin på hela hans åttiotal. Men framförallt har han förstås gjort ganska fantastisk musik, ända sedan femtiotalet. Solodebuten, den formidabla ”Victim of Life’s Circumstances” kom dock först 1975.

McClinton har alltid varit en kritikerfavorit, en ”musikernas musiker”, som aldrig lyckats slå igenom på allvar i de stora leden. Det är lite sorgligt. En man som ägnat sitt snart sextionioåriga liv åt att sudda ut gränserna mellan blues, country, r&b, soul och rock’n’roll och det med ett hjärta större än Texas och (nästan) alltid med ett sväng som får lama att dansa jitterbugg är värd ett bättre öde.

Nu gör han det igen. Blandar och ger. Så man får gåshud. Detta trettonde soloalbum är en buffé, ett läskande smörgåsbord av olika stilar: muskelrock med Jeff Lynne-körer i ”When She Cries at Night”, slidekryddad honky tonk i “Can’t Nobody Say I Didn’t Try”, James Brown-funk i “Do It”, 40-50-tals nattklubbs-rhythm & blues i “People Just Love to Talk”, soft bluesrock i “Cherry Street”, New Orleans-gung i “Willie”, ruffig Chicagoblues i “I Need to Know”, pianoburen hjärtekrossarballadkonst i “ Should’ve Been Here By Now”… Ja, jag kan hålla på alla fjorton låtarna ut om ni vill. Poängen är att han fixar allt med trovärdighet och mer än så i behåll.

Det är sex, svett och heta dansgolv där man måste kryssa mellan underkläder, ölflaskor och utslagna tänder. Som vanligt. Delbert McClintons musik har alltid varit som gjord för sjaskiga danshak som aldrig har hört talas om slipstvång; det är amerikansk pubrock, sup-knulla-slåss-och-försonas-dagen-efter-musik. Och oftast sjukt dansvänlig. Titelns antydan om att detta skulle vara något man måste lära sig att tycka om ska inte tas på för stort allvar. Det här är lättälskad musik.

“Acquired Taste” är som en sällsynt välkomponerad jukebox; faktiskt ett av hans bästa album någonsin. 69 år, som sagt, och han rockar fortfarande skiten ur oss. Vad ska man säga?

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify