Recension
Whitmore, William Elliott
Ashes To Dust
(Southern Rec)

Apokalypsen verkar vara inne bland amerikanska låtskrivare.

Ni vet Bibeln, Johannes Uppenbarelsebok, apokalypsens fyra ryttare och allt det där.

Det började väl med Dylans 60-talssurrealism, men tog inte fart på allvar förrän med 16 Horsepower och senare David Eugene Edwards mer stillsamma Woven Hand och nya Dolorean.

Men frågan är om inte f d Iowa-punkaren William Elliott Whitmore är extremast hittills.

Inte nog med att Edwards domedagskristendom lurar i låtar som »The Day the End Finally Came« och »Diggin´My Grave«, Whitmore har dessutom fört in den hårt arbetande Iowa-bonden som sliter från gryning till sena kvällen utan minsta belöning i sikte och får Invandrarnas Karl-Oskar att verka som en slapp drönare.

I »Porchlight« skildrar han sin far som varje kväll ber om att ljuset på verandan ska vara tänt så han hittar hem från de svarta fälten.

Musikaliskt låter Whitmore som en korsning mellan Tom Waits dödsrosslingar och Dock Boggs istappsbanjo. Då och då dyker en bas, en monotont dunkande bastrumma, en sårig slide och t o m ett vemodigt dragspel upp. Men för det mesta är det bara Whitmores domedagshistorier och en ösligt plinkande gitarr eller banjo.

Naturligtvis är det skitbra.

Samuel Beckett-citatet på omslaget säger det mesta: »When you´re up to your neck in shit, the only thing left to do is sing«

/Christer Olsson