Recension
Cook, Elizabeth
Balls
(Continental Song City/31 Tigers/Rootsy/Playground)

Det vore en skam om inte Elizabeth Cook blev en av vår tids största countrystjärnor. Detta hennes fjärde album är nämligen beviset på en begåvning av sällan skådat slag.

Jag borde ha varit beredd efter att ha hört den utmärkta storbolagsdebuten ”Hey Y’all”, men icke. När albumet rivstartar med mungigefräcka bondförnufteposet ”Times Are Tough in Rock ’n Roll” är alla eventuella tvivel genast undanröjda. Som för att markera sin bakgrund konstaterar hon med lantligt lugn (och lantligt gung) att ”All my feelings all my fears / Were confirmed with Britney Spears” och ”Rolling Stone has seen it’s day” (tror jag hon sjunger?), men hon har inga andra planer än att fortsätta ”walkin’ my country mile”. Vi snackar trots allt en kvinna som döpt sina katter efter bröderna Louvin.

Uppvuxen på vischan i Florida och med en bakgrund som en modern Loretta Lynn är hon mer ”country” än de flesta. Den som romantiserar autenticitet (och sådana finns det fånigt gott om inom countrypubliken) kan få svårt att stänga munnen. Pappa lärde sig spela kontrabas i ett fängelseband i Georgia, där han satt straffad för hembränning. Han träffade mamman, som vuxit upp i bergen i West Virginia, på lokala countrysyltor i Florida, där hon spelade mandolin och sjöng. Elizabeth växte upp med elva (!) halvsyskon och sjöng live redan som fyraåring; bland annat mammans självbiografiska »Does My Daddy Love the Bottle More Than He Loves Me«. En sång som borde få vilken hårdhudad drinkare som helst att korka igen på stört.

“Balls” släpptes i hemlandet redan för två år sedan och har nu äntligen fått svensk distribution. Det är en kulturgärning av stora mått. Albumtiteln är en förkortning från spåret ”Sometimes it Takes Balls to Be a Woman” och nog är det en programförklaring som tycks passande för denna tuffa 37-åriga sångerska.

Hon sparar inte på krutet. I Wanda Jackson-stygga ”He Got No Heart” får sig t ex pojkvännen en så hillbillyfet rockabillysmocka att jag undrar om han vågar sova om nätterna; ”I’d shoot him down if I knew where to aim”.

Men allt är inte honky tonk och klackarna i taket. Arvet från den appalachianska folkmusiken lever i ”Rest Your Weary Mind”, där alt.country-rumlaren Bobby Bare Jr bidrar med sin varmt raggiga stämma. Den låter som en urgammal trad arr:are, men det står minsann ”Cook/Schneider” under titeln. I hypnotiskt vackra ”Down Girl” dyker både Nanci Griffith och Rodney Crowell upp och jag är nästan beredd att sätta en slant på att den inom en snar framtid hamnar på ett Emmylou Harris-album.

Rodney Crowell ja, där har vi producenten. Han kan ju det här. Han paketerar hennes historier med stil och känsla. Själv säger han att det var enkelt, ”som att filma låtarna”, och att det mesta är inspelat live utan pålägg. Utan åthävor hamnar allt där det ska; en fiddle här, en banjo där och en twangig elgitarr där en sådan krävs. Och vare sig musiken klättrar uppför bergen eller in på nån sjaskig honky tonk låter Crowell ljudbilden bli en kuliss som aldrig tränger sig på.

Annars ekar det en hel del av en viss Dolly, inte minst om Cooks traditionellt skolade röst, och kanske allra tydligast i en sång som sentimentala ”Mama’s Prayers”, som inte hade skämts i sällskap med Partons egna alster på t ex en klassiker som ”Coat of Many Colors”. Jag vill påstå att det är i den klassen den här damen är nu. För det är också, med två undantag, hennes egna låtar vi hör.

Det ena undantaget är Velvet Undergrounds ”Sunday Morning”, som får sig en kärleksfullt akustisk countrykram som gjuter mer hopp och värme i den låten än vad den någonsin kunde hoppats på. Det andra är avslutande vaggviseliknande balladen ”Always Tomorrow”, skriven av Cooks man, singer/songwritern Tim Carroll.

”Balls” är, kortfattat, ett sensationellt bra countryalbum — placerat i nuet men med tydliga rötter — och jag hoppas verkligen att det inte finns någon anledning att tvivla när hon med väl unnad kaxighet sjunger: ”I’m not a has been / I’m still a gonna be”.

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify