Recension
Buckwheat Zydeco
Lay Your Burden Down
(Alligator/BAM)

Den franskspråkiga creolemusiken var ett naturligt och självklart inslag i Stanley “Buckwheat” Durals barndoms Lafayette, Louisiana på femtiotalet. Pappa Stanley Senior var musiker av den gamla traditionella skolan och hade såväl dragspel som tvättbräda hemma.

Till pappas förskräckelse blev det dock rhythm & blues och soul unge Stanley vände sig till. Redan som nioåring stod han i timmar utanför Truman Mort Motel i Lafayette och väntade på att få hålla upp dörren till gästande Fats Dominos rosa Cadillac för att senare på kvällen smita in bakvägen till The Jazz Room och njuta av idolens fräcka New Orleans-gung.

Keyboarden blev Durals instrument. Redan i mitten av sextiotalet spelade han i band som Sammy and the Untouchables och Little Buck and the Top Cats. Hans flinka fingrar smekte där fram soultoner bakom artister som bl a Joe Tex, Clarence ”Gatemouth” Brown, Barbara Lynn, Bobby ”Blue” Bland och Solomon Burke.

Efter en tur med eget 15-manna funkband, Buckwheat and the Hitchhikers, fick han i mitten av sjuttiotalet — tack vare pappas kontakter och ihärdiga arbete för att få sonen att hitta hem till ”sin” musik igen — äran att ta plats i självaste zydecokungen Clifton Cheniers band. Det blev en vändpunkt i hans liv. Han bytte snart sin kära Hammond B3 mot genrens traditionella bärbara klaviatur och tog namnet Buckwheat Zydeco. Pappa måste ha varit stolt.

Han debuterade som zydecoartist i eget namn med ”One for the Road” 1979 och har idag minst femton album bakom sig, är fyrfaldigt Grammynominerad och bl a flitig musikant vid Demokraternas tillställningar. Otvivelaktigt måste han idag räknas som Clifton Cheniers rättmätige tronarvinge.

”Lay Your Burden Down” markerar alltså Stanley Durals trettioårsjubileum som Buckwheat Zydeco. Men vi snackar knappast någon nostalgisk tillbakablick. Tvärtom är det ett sprudlande upplevelsepaket med inslag av blues, soul, jazz, funkrock och reggae som bjuds. Allt förstås med den dansanta medryckande och själfulla Louisianamusiken som bas. Det må vara ett bygge på stadiga traditioner, men med frisk eklekticism och partyfrustande spelglädje blir upplevelsen inget annat än här och nu. Tempus blir faktiskt befriande ointressant.

Los Lobos Steve Berlin, som står för produktionen (liksom på 1994 års ”Five Card Stud”), kan ta åt sig en del av äran. Han har inte bara plockat ihop ett gäng musiker som inte skäms för sig utan också rattat till en ljudbild som känns lika odaterad som modern. Bland gästmusikerna märks Floridas nye swamphjälte JJ Grey, Warren Haynes (Allman Brothers Band, Gov’t Mule), Clifton Cheniers gamle gitarrist Sonny Landreth och Troy ”Trombone Shorty” Andrews på... ja, gissa.

Låtmaterialet består bl a av covers på Bruce Springsteen (”Back in Your Arms”), Jimmy Cliff (”Let Your Yeah Be Yeah”), Captain Beefheart (”Too Much Time”) och en hårdsvängande funkrockig version av Memphis Minnie och Kansas Joe McCoys obehagligt aktuella översvämningsdrama “When the Levee Breaks” (förmodligen mest känd i Led Zeppelins version).

Men det är faktiskt Durals egna kompositioner som gör starkast intryck. Som ”Don’t Leave Me”; en dragspelssmekt varm soulpärla med skönt sydstatsstöt i blåset och ett så framfusigt solo av Trombone Shorty att det tycks kliva rakt ut ur högtalaren. Funkiga ”Ninth Place” är också svår att sitta still till, liksom Mardi Gras-vilda rumpsparkaren ”Throw Me Something, Mister”. För att nämna några.

Stanley “Buckwheat” Dural är en pigg 62-åring som uppenbarligen har mycket kvar att ge.

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify